Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 2

rika penningetillgången i England mycket begärligt; också tilldrog det sig genast mycken spekulation, så att anmälanden till deltagande deruti uppgingo inom kort Ftill ett belopp af 3, millioner St. och priset steg hastigt från 93 till 97 proe. Denna ställning bibehölls emellertil icke länge, ty då en och annan väl hunnit gra sig underrättad om den verkliga naturen af !åvet samt det blifvit bekant att likartade säkerheter voro lätt tillgingliga i Hamburg och Sverige på vida biligare vilkor, så blef önekan att återsälja temligen allmän och bäraf verkades ett hastigt fall till 90 proc.; hvarefter väl några omsättningar egt rum till 91 å 911, proc., men om mas ville forcera försäljningar af större poster, så skulle troligen knappast 90 proc. kunnalerhållas, Det är beklagligt att den första svenske låneaffär, som på länge kommit i den engelska marknaden slagit så illa ut, och ännu beklagligare att negociationen blifvit verkstäld på ett sätt, hvarigenom de verkliga förhållanderna blifvit vanatälde, ty detta skall heit säkert kasta en skugga på svenska namnet och menligt inverka på de låneoperationer, som för svensk räkning i framtiden kunna ifrågakomma. Hypoteksföreningen fick emellertid sina penningar till 93 proc. och så tillvida kan den vara belåten; men om, i stället att begagna sig af vilseledande uppgifter, man gjort sig besväret att öppet och. rakt fram utpeka de garantier som verkligen ligga till grund för dessa lån, så hade utan tvifvel samma mil ernåtts, fast måhända något långsammare, och derjemte hade efrer all sannolikhet vunnits att obligationerne, derest de icke en gång kommit att betraktas med en viss misstänksamhet, efter hand stigit allt mer och mer j allmänna meningen, ty det kan icke slå felt att de praktiska engelsmännen snart nog lärt sig inse att de erbjuda fullt lika, om icke större säkerhet än något statslån. De personer som negocierat lånet kunna måhända till sitt försvar anföra att de giorda uppgifterna icke utgått från dem, men det tyckes hafva varit deras pligt att anförtro negotiationen i bättre händer än som skedde och att rätta och förklara det oriktiga i framgtällningar, som skenbarligen varit ämnade att locka och förleda den engelska allmänheten, och vi hafva hört många förvåna sig att hr Tottie, i sin egenskap af vårt lands konsul, icke anmärkt förhållanden, hvilka äro i hög grad egnade att nedsätta vår nationela solidite och redbarhet.