Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 4 Januari. Att döma efter flerfaidiga till oss ingångna meddelanden, är svenska akademiens sednaste högtidsdag ett ämne som ännu ; viss grad sysselsätter allmänna uppmärksamheten. Man förebrår oss att vi ej bestämdare uppträdt mot hr Reuterdabis politiska programm, såsom en af våra korrespondenter kallar det; man tadlar med skärpa akademiens sista val till ledamot, och en insändare förebrår akademien, i ordalag alldeles för bittra att här återgifvas, att hon nedsjunkit till ett institut för tillverkande af officiellt smicker. Sanningen att säga, trodde vi icke att nå gon numera fästade särdeles vigt vid denna institution öfver hufvud, eller lade synnerligen på hjertat att den med sin sista ssromankomst gjorde något ovanligare fiasco, hvilket onekligen var förhållandet. Dess inrättning härstammar från en tid då snillet nödvändigt måste sola sig i hofvens herrlighet och mottaga inseglet på sin utmärkelse af furstars nåd. Nationen har längesedan växt ifrån sin beundran för det sålunda patenterade sniltet, sin förtjusning öfver dessa officiella prisbelöningar af talangen, och dess af hofglansen, som omgaf snillekonungen, bländade öga har börjat upptäcka allt flera dunkla punkter i det beprisade Gustafvianska tidehvarfvet. Den fosterländska kulturen har brutit sig nya banor och anslagit nya riktningar, medan den kungliga akademien, bunden af sina förnäma traditioner, stelnat i föråldrade former, i hvilka knappt våra utmärktaste skalder, våra djupaste forskare mera förmått inblåsa någon lefvande anda. Ej nog dermed att alla inrättningar af samma. beskaffenhet, ämnade att med en ny aristokrati, snillets och smakens, förhöja furstehofvens glans, icke längre kunna hålla sig uppe i anseende hos ett tidehvarf, som blir allt mer och mer demokratiskt, hvilket nogsamt bevisas af franska akademiens och alla andra vittra akademiers exempel. Hvad ak