Aftonbladet – 31 december 1852, sida 2

timme, — detta är det rätta eldsprofvet på hvad i men niskan finns. När Tom stod ansigte mot ansigte med sin förföljare, och hörde hans hotelser, och i sitt hjerta var fast öfvertygad att hans sista stund var kommen, då lifvades hans mod, och han tyckte att han skulle kunna bära hvilka plågor som helst, med Frälsarens bild och den annalkande eviga saligheten för sina ögon. Men när bödeln hade aflägsnat sig, och den häftigt upprörda känslan lag. sig, då kändes åter smärtan i hans sönderslitna lemmar, då återkom medvetandet af hans ytterligt förnedradet hopplösa, hjelplösa belägenhet, och han tillbragte en rätt bedröflig dag. Långt innan hans sår voro läkta, tvang Legree honom att deltaga i arbetet ute på fältet; och deraf följde daglig plåga och trötthet, som ytterligare förvärrades genom alla de gemenheter och förorättanden, som en låg och ondskefull själ kunde hitta på. Hvaren af oss som, i våra omständigheter, gjort bekantskap med plågan, äfven under alla de lättnader som vanligen stå oss till buds, vet hvilken retlighet hon medför. Tom förundrade sig icke mer öfver sina kamraters jemna surmulenhet; han fann ju sitt eget blida, glada lynne, som hade följt honom hela hans lefnad igenom, rubbadt och fördystradt genom enahanda inflytelser. Han hade gladt sig åt att på sina fristunder få läsa i bibeln; men här voro fristunder en okänd sak. Under andtiden tvekade Legree ej att jägta alla sina arbetare till det yttersta. Arbetet gick lika friskt på helgdagarna som om hvardagarna. Hvarför skulle han ej så göra? Han fick in mera bomull på det viset, och vann gina vad; och om han dervid nötte ut några af sitt manskap, så kunde han ju köpa nya. I förstone plägade Tom läsa ett par verser i sin bibel vid eldens skimmer sedan han.:återkommit från sitt dagsverke ; men efter den grymma behandling han hade undergått, hemkom han vanligtvis så uttröttad, att hans hufvud började värka, och allting skymlade för hans ögon, när han började läsa; och han var glad att få sofva en stund som de andra. Kan man undra på, att den religiösa frid och förtröstan, som hittills hade uppehållit honom, nu gaf vika för ingslan och nedslagenhet? Den bedröfligaste gåtan i.detta hemlighetsfulla jordelif: förkrocsade själar, det ondas seger, Guds tystnad, — stod jemt för hans ögon. Hanjänkte på brefvet som miss Ophelia skrifvit till hans vänner i Kentucky, och bad Gud så innerligt, att han måtte