Aftonbladet – 30 december 1852, sida 2

Nej, han gör det ejs, sade Cassy. sOch kvärför inte, om jag kan vara så lycklig att få veta?, sade Legree, ytterst vred. Emedan han gjort rätt, och vet det; och ej har lust att säga att han gjort illa.s Hvem fan frågar efter Hvad han vet? En neger skall säga hvad jag vill, eller — Eller ock skall ni förlora edra vad på bomullsskörden, med att hålla honom oförmögen till arbete just under brådaste tiden., Men han kommer nog att ge med sig; naturligtvis gör han det. Liksom jag ej kände negerns natur! Han skall tiga som en hund i denna dag. Han kommer ej att göra det, Simon: ni känner ej den karlen. Om ni också piskade sönder honom bit för vit, så får ni honom ändå ej att be om förlåtelse.v Vi få väl se; hvar är han?, sade Legree, och! öppade dörren för att gå. , I skräprummet i machinhusets, sade Cassy. Legree, ehuru tillförsigtligt han talade med :Cassy, vegaf sig dock åstad med ett slags aningsfull misströstan, som hos honom annars ej var vanlig. Hans drömmar under den förlidna natten, i förening med TCassys välvisa vinkar, lågo i hans sinne och oroade honom, Jan beslöt att ingen skulle få vara vittne till hans samal med Tom, samt att, derest han ej kunde rå på hoiom medelst hårda ord, uppskjuta utförandet af sin nämnd till en lämpligare årstid. Dagens högtidliga ljus, — morgonstjernans tysta herrlighet — hade skådat in genom :fönstergluggen i det kyffe der Tom låg; och, liksom nedstigande på denna stjernas stråle, ljödo i hans inre de högtidliga orden: Jag är Davids rot och telning, och den klara morgonstjerna. Cassys hemlighetsfulla ord och äntydningar hade långt ifrån att göra hans ande modfälld; slutat med att, liksom ofvanefter ingifva honom ny kraft. Han visste ej annat, än att det var hans sista dag som nu randadeg i östern; och hans bjerta klappade häftigt af en högtidlig, glad och helig längtan, då han tänkte, att detta underbara allt, som han ofta funderat på — den stora hvita stolen, och den smaragdlysande regnbågen deromkring, och den -hvitklädda höpen med röster såsom af ett stort vatten, kronorna, palmerna, harporna, — torde te Big för hans syn innan denna solnedgick igen. Han hörde derför utan minsta bäfvan sin förföljas res röst som nu närmade sig. Nå, min gösses, sade Legree meden föraktlig spark, hur tycker du att du mår? Sade jag dig ej, att jag skulle lära dig en sak eller två? Hur smakar konfekten, hva ba? Du tycks vara mindre. morsk i dag äni går. Jag tror knappt du orkar predika för en fattig syndare nu, eller hur? Tom svarade intet,