Aftonbladet – 29 december 1852, sida 2

ingen flyttade min fars hustru med sina barn till sin fars plantage. Jag tyckte. att. de behandlade mig underligt, men förstod mig ej rätt på saken. Det var en ung advokat, åt hvilken de hade uppdragit att ställa affärerna i ordning; och han kom hvarje dag, och talade mycket artigt med mig, En dag hade han med sig en ung karl; som jag tyckte var den vackraste jag någonsin sett; Jag glömmer aldrig den aftonen. Jag gick med honom i trädgården. Jag var så öfvergifven, och fullaf sorg; och han var.så öm och god emot mig; och han sade mig, att han hade sett mig innan jag kom i klostret, och att han länge hade älskat mig, och att han ville bli min vän ochbeskyddare; i korthet, han sade mig, att han hade betalt tvåtusen dollars för mig, och att jag var. hans tillhörighet; och jag blef det gerna; ty jag älskade honom. Älskade! sade qvinnan med eftertryck, :!och teg en liten stund. O, hvad jag älskade denna man! Hvad jag älskar honom ännu, — och hvad jag alltid kommer att älska honom, till min sista .andedrägt! Han var så skön, så storsint, så ädel! Han satte mig i ett präktigt hus, med betjening, hästar och Vagnar, och allt hvad mitt hjerta kunde önska. sig. Allt bvad för penningar kunde anskaffas, gaf han mig; men jag satte. intet värde på allt detta, — jag brydde mig endast om honom. Jag älskade honom högre .än min Gud och min egen själ, och om jag ock hade bjudit till, gå skulle det ändå varit omöjligt för mig att handla. och bete mig annorlunda än han ville ha det. Det var blett en sak som gjorde mig. bekymmer; jag ville att han skulle gifta sig med mig. Jag tänkte att om han älskade mig, som han sade att han gjorde, och om jag verkligen var sådan som han tycktes anse mig för, så skulle han gerna vilja gifta sig med mig och göra mig fri. Men han öfvertygade mig. att det var omöjligt; och han sade mig, att endast vi voro hvarandra trogna, så var det. ett äktenskap inför Gud. Om det är sannt, var jag, då ej denna mannens hustru? Var jag icke trogen? Sökte jag ej i sju, år att förstå hvarje hans minsta blick och rörelse, och att endastlefva och andas för att göra honom lycklig? Han fick gula febern, och i tjugo dygn vakade jag dag och natt vid hans säng. Endast från min hand mottog han läkmedlen, och jag gjorde allting. för honom; och då-kallade han mig sin goda engel, och sade att jag räddat hans lif. Vi hade två vackra. barn. Det första var en gosse, och vi kallade honom Henrik. Han var sin fars afbild, — han hade sådana vackra ögon, en sådan vacker panna, och hans hår hängdei sådana präktiga lockar kring dennas panna; och han hade fullkomligt sin fars lynne, och hans goda hufvud, också. Lilla Elisa var, sade han, så lik mig. Han sade mig ofta, att jag var den vackraste qvinna i Louisiana; han var så stolt öfver mig och bar den. Han röade sig ofta med att låta mig styra ut dem,