Aftonbladet – 29 december 1852, sida 1

vid kastade hon sig,-under, häftiga snyftningar,örakuöll på . golfvet, liksom en der. qväljes och vrider Big under den högsta själsångest. Det rådde en tystnad för en stund, under hvilken hvarje andetag af de båda kunde tydligen höras. -Ändts ligeå sade. Tom med Svag. röst: sGodamissisk : ! — Qvinnan reste sig plötsligen; hennes ansigte hade återtagit sitt vanliga hårda, dystrå uttryck: xGoda missis, jag såg att de kastade min rock i hörnet der borta, och i rockfickan ligger min bibel; skulle mMissis vilja vara så god och hemta den åt mig. Cassy gick och tog dens: Tom slog upp. bibeln vid ett starkt betecknadt-ställe, som bar spår af flitig. läsning, handlande om de: sista uppträdena i Denslefnad i hvars sår vi äro blefne: helbregda. Cassy tog boken med en kall; stolt min och läste igenom stället. Sedan började hon läsa: högt, med en mild -röst och en skönhet i ljudbeteckningen,. som var högst egen, denna rörande beskrifning på qvaloch seger. Ofta, under läsningen, sväfvade-hon-på målet, och hennes röst qväfdes stundom alldeles; hon stadnade då med en uppsyn af kall liknöjdhet, tills hon bemästrat sin känsla. När hon kom till de sköna orden: Fader, förlåt dem, ty de veta. icke hvad de göran, fällde hon boken ur händerna, gömde hufvudet i den rika massan af sitt böljande hår, och snyftade högljudt med konvulsivisk våldsamhet. Afven Tom grät, och yttrade tid efter annan ett litet tröstande. ord. : .. sOm vi bara alltid kunde göra på samma vis!. sade Tom; det tycktes -vara så naturligt för Honom, och för 088 faller det sig så svårt! O Herre, hjelp oss! Styrk 088, 0 Herre, i din kraft! Missig, sade Tom, efter en stunds tystnad, jag kan nog förmärka att missis är mig öfverlägsen i allt; men en ting är det ändå, .som :missis. skulle, kunna Jära af stackars Tom. Missis sade, att Gud icke bryr sig om os8, emedan han tillstädjer att vi misshandlag och förtrampas; men-ni ser hvad hans egen Son, vår välsignade Frälsare, fick lida. Var icke han alltid fattig och ringa? och har ännu någon kommit så djupt i eländet som han kom? Herren har ej förgätit oss, deruppå är jag fullt säker. Om vi med honom lide, skole vi ock med honom regera, såsom skriften säger; men om vi förneka honom, så skall icke heller han vidkännas oss. Ledo de ej alla? — Herren, och de som bekände hans namn. Det står skrifvet huru de blefvo stenade, och förskingrade, och vandrade omkring i fårskinn och bockskinn, och voro fattige, trängde, bedröfvades Att vi lidå, är ej något skäl att vi skulle tro; det Gud vändt Bitt ka från oss; utan just tvärtom, endast vi hålla oss till honom, och motstå synden.