Aftonbladet – 27 december 1852, sida 3

cifierat de svenska varor, hvilka äro underkastade stämpling, (men hvaribland skrädderiarbeten icke uppräknas) med tillägg, att alla andra svenska fabriksoch manufakturtillverkningar äro från stämpling befriades. : Om till allt detta lägges det ojäfaktiga förhållande, att skräddarne sjelfva, dä de tillverkat eller till salu bällit klädespersedlar, aldrig, sedan åtminstone 50 är tillbaka, haft desamma försedde med mästarens stämpel förr än en sädan högtidlig generalstämpelakt, natten efter det ifrågavarande beslaget, för gick i skräddarnes egna salubodar, ja mähända ti och med på deras verkstäder, så lärer kongl. hofrät ten upplyst finna, att, såsom jag här ofvan förutsatt, det ifrägavarande beslaget saknat allt rimligt fog och endast kan vara att härleda frän dels en afsigt hos de skräddare som äskat beslaget, att derigenom, i den lofiiga handel, som äfven af andra än skräddare med klädespersedlar idkas, göra afbräck och förfång särdeles med afseende å den instundande julhelgen, då handeln gemenligen plägar vara lifligast, dels i en straffvärd och enfaldig efterlätenhet hos stadens fiskaler för bemälde skräddares grundlösa anspråk och orättfärdiga skadelust. --Och då troligen intet beslag kan anställas, hvilket mindre än detta har sin ursäkt i lagföreskrifternas tvetydighet, följer ock deraf, att det här skedda olagliga intränget på eganderätten är i samma män mer graverande och att fördenskull intet skäl förekommer att, i följd af s. k. bevekande omständigheter, förmildra det för dylik förbrytelse stadgade högsta ansvar. Jag fortsätter således mitt yrkande att beslagaren i detta mäl mä fallas till högre böter än det minimum deraf, rädstufvurätten 2lagt, eller, i enlighet med hvad jag vid nämnde domstol pästätt, till 200 rår bko. Vidare har rädstufvurätten icke behagat tillä mig något slags ersättning för den skada och fö som -genom det ifrägavarande beslaget blifvit mig tillfogad, till stöd för hvilket domslut rädstufvurätten anfört, att jag icke visat, att nägon skada skett ell:r angifvit nägon grund hvarefter den skulle mit I anledning häraf får jag nu den äran härhos hb en specifikation ä den: skada jag anser mig hafva lidit, icke allenast derigenom att min handel blifvit afbruten i öfver ätta dagar, samt min tid derunder uteslutande upptagen för att tillrättaskaffa den mig fråntagna egendom, hvilken beslagaren funnit för godt att ställa just under mina vederparters värd, samt i öfrigt bevaka denna min vigtiga angel het, utan ock i anseende till den utgift jag r vidkännas genom antagandet af ett sakkunnigt om bud, hvars omtanka och besvär jag naturligtvis är skyldig att enligt aftal honorera; äfvensom derigenom att de i beslag tagne klädespersedlarne blifvit nedskrynklade och mäst ompressas m. m., som icke i siffra utsättas. Den sälunda mig tillskyndade da genom afbrottet i min handel, tidspillan och kE tanta utgifter, hvilka utom den ifrågavarande olagliga beslagsåtgärden icke kommit i fråga, uppgår sannerligen till mer och icke miadre än den af mig ford de summa af 500 rdr bko, hvarföre jag icke afst frän mitt i detta hänseende väckta anspråk. Och kn jag vid detta tillfälle icke undertrycka yttrandet af öfser tygelsen att det snart synes vara tid att en gäng statu exemplet af allvarligare och strängare päföljder för de missbruk af:embetsmyndighet, hvilka sjelfva o-dningensss. k. väktare tillåta sig i lagens namn; att det är tid att sätta en gräns för de försök att återföra det genom lag-en gäng äflysta näringstvänget och införa ett nytt slags bönhaseri, för hvilket stadens fiskaler gäng efter annan göra sig till redskap; att en plikt af nägra tiotals riksdaler är längt ifrån tillräckligt afskräckende frän dylika försök; att en skadeersättning af nägra hundra riksdaler ej heller kan anses. tillfyllest, för att botgöra ett ingrepp i egendomsrätten och ett störande af hemfriden, följderna deraf må möjligen här hafva blifvit mindra olyckliga, än eljest, i anseende till vissa tillfälligheter och ett icke alltid befintligt mod och ekonomiskt sjelfbeständ hos den af lagens tjenare förorättade, att med skyndsamhet och kraft värja sig emot dessa följder. Lät emellertid förhållandet vara omvän och följden hade kunnat blifva en fullständig ruir för en på detta sätt he.nsökt, oskyldig medborgaro. Jag må undra hur det äfven då skulle gätt till ste beräkna skadeständet eller att uppgifva den grund hvarefter det skulle mätas ?, Ur: denna synpunkt föreställer jag mig, att domaren, utan att derföre upphäfva sig till lagstiftsre, eger både rätt och pligt, att, inom den latitud lagen medgifver, uti en sak som till sin princip och lämpning så nära rörer den laglydige medborgarens säkerhet och välfärd, som den förevarande, bos ma ansvaret snarare till det högsta än det minsta. I öfrigt erinrar jag att rädstufvurätten icke tillerkänt mig mer än 3 rdr 16 sk. bko i rättegängs! nad, oaktadt päskriften ä det härhos bifogade stufrurättens protokoll och! utslag utvisar att jag en dast för detsamma erlagt nära dubbel, eller 5 riv 30 sk. s. m.; för lösen af 2:ne protokoller i po kammaren ett belopp af? rdr 40 sk. för en afskr; 1759 ärs Kgl. Bref 1: 12.; samt slutligen min tijsspillan genom inställelse i poliskammaren 2:ne gapger och i rädstufvurätten en gäng, minst 33 rdr 15 sk. bko — för att ej här taga i beräkning det tilt mina juridiske ombud i denna för min välfärd vi ga sak utfästade arfvode, hvilket jag derföre i fattat i mina ofvan omförmälda allmänna ersättni anspräk; ej eller att jag nu nödgas i kongl. ho: ten anföra dessa besvär, afgifva förklaring m, m. Jag fullföljer säledes äfven mitt påstående om ä:miostone en nägorlunda skälig godtgörelse för den mig äbragte rättegängskostnad. Slutligen bör jag vördsamt tillkännagifva, på det mina här framställda yrkanden icke må anses h da sig från något begär efter enskild vinning, jag till. Storkyrkoförsamlisgens fattiga anslär s min andeli böterna, som all den skadeersättning betalning för rättegångsutgifter, som varder mig tilldömd. Stockholm den 21 Dec. 1832. Carl Thalin. Genom Mn It: TYP Ne mig