Aftonbladet – 27 december 1852, sida 2

ydligt. Jag har hört det uppgifvas ända till .60 döda. . Man har sagt mig, men här har jag icke ullkomligt samma visshet, att enahanda skjutling från trupperna, utan någon föranledning, gt rum på flera punkter i Paris. För att vara fullt exakt får jag tillägga, att let egde rum ett af dessa ofantliga tillopp, wars karakter är väl bekant för hvar och en som sett Paris. Deri låg dock för ingen del något decideradt motstånd; nyfikenheten, besäret att gapa på hvad som tilldrog sig hade leri sin stora andel och lemnade sina vanliga bidrag till dessa folkskockningar, som alltid iro ofantliga; men fiendtligheten var dock ner eller mindre blandad i hopen; en gnista kunde bringa den till utbrott. Obetydliga anedningar, en helt tillfällig omständighet, åstadkomma, under sådana förhållanden som de frågavarande ofta stora explosioner, kunde väcka till lif de böjelser som förefunnos i denna massa. Ett af en dragon händelsevis kullskuftadt barn förorsakade der en rörelse, som liknade den första vindstöten af en orkan som börjar bullra och utbreda sig. Har nu någon, till följd af de intryck som en sådan sakernas ställning kunde väcka, haft för afsigt ätt med blod åtskilja trupperna och folket, och på detta grymma sätt med ens göra slut på hvarje möjlighet till sammansmältning af dessa tvenne elementer? Bör man uteslutande tillskrifva hvad som hände militärens exaltation och vrede? Detta är frågan. Jag talar icke om barrikaderna, som kommo sedermera. Det fanns endast en sådan på bulevarderna; jag tror den var vid porte St. Martin, och den var så svag att den knappt bejdade den kolonn som framryckte mot densamma. De öfriga, som voro kringströdda på fyra eller fem audra punkter, hafva ständigt synts mig af föga vigt, åtminstone till sitt ursprung; icke som skulle jag betvifla, det icke mången hade för afsigt att uppresa barrikader, men -totalutseendet af ställningen, som är hvad som vanligen bestämmer barrikadmakarne, var icke egnadt att lifva dem, och då det i Paris är tillräckligt att göra barrikader för att få en hop folk att löpa till dem, så är det icke omöjligt att man stundom använder dem såsom råttfällor. I detta sista afseende vill jag dock ingenting påstå. Samrnalunda hvad angår de exekutioner i massa, som man påstår skola verkställts på Marsfältet och annorstädes. Jag har derom ingen sådan underrättelse, till hvilken en allvarlig och sanningsälskande man kan sätta full tillit. Ni vet att jag i detta afseende yttrar mig passionfritt och att i hvad som tilidrager sig hos oss man snarare kunde ha anledning förebrå mig öfverseende än hat. Jag har trott att denna utveckling af ett mitt föregående yttrande icke skulle vara er ovälkommet. Jag uppskjuter till nästa post att sända er en liten politisk öfversigt af stöllningen för dagen. Jag inskränker mig i dag att nämna, att det icke mer synes vara fråga om giftermålet med prinsessan af Wasa. Det heter till och med att hon förmäler sig med en sachsisk prins. Jag tror mig veta att man i Sverige ganska mycket värderar ett godt infall, och jag vill derföre sluta med att upprepa ett sådant, som man tillskrifver hr Berryer. Denne mötte hertigen af M..., som står i begrepp att inträda vid kejserliga hofvet. ,Hvad nu! säger han åt honom, går ni då öfver till fienden ?2 — Hvad vill ni man skall göran, säges hertigen ha svarat; man måste underkasta sig händelsernas tvång; för öfrigt bädda vi endast åt grefven af Chambord.n Ab, rätt bral svarade hr Berryer. Ni kommer icke att lida brist på paillasses (ordet betecknar i framskan såväl halmmadrasser som pajazzos). A. H.