Aftonbladet – 24 december 1852, sida 2

och -på medaljongens baksida låg, under glaset, en mörk vårlock. De lade det tillbaka på det. liflösa bröstet — stoft till stoft — de arma, sorgliga relikerna af ungdomsdrömmar, som fordom kommit detta stelnade hjerta att klappa så varnat! Toms hela själ var uppfylld af tankar på evigheten; och under det han sysslade kring den liflösa kroppen jänkte han ej en enda gång på, att detta plötsliga slag hade lemnat honom i hopplöst slafveri. Han kände sig lugn vid tanken på sin busbonde; ty i den stunden då han hade uppsändt bönen till sin himmelska Fader, hade han känt inom sig ett gensvar af lugn visshet. I djupet ff sitt eget kärleksfulla hjerta förmådde han förspörja något af den gudomliga kärlekens fullhet; ty ett gammalt språk säger: Den som bor i kärleken, bor i Gud, och Gud i honoma, Tom hoppades och trodde, och hade frid. Men begrafningen gick för sig, med all sin ståt af krusflor och böner, och allvarsamma ansigten; och hvardagslifvets kalla, grumliga vågor gingo åter sin: böljande gång, och åter uppstod den evigt återkommande: svåra frågan: Hvad är nu vidare att:göra?s Den uppstod i Marias tankar, då hon, klädd i en vid sorgklädning och omgifven af ängsliga tjenare, satt i en stor hvilstol och mönstrade profbitar på sorgflor och fanell. Den uppstod i miss Ophelias sinne, som nu började vända hågen till sitt nordliga hem. . Den uppstod, med hemlig fasa, i tjenstfolkets tankar, som väl kände till det känslolösa, tyfennigka sinnelaget hos; den matmor, i hvars händer de råkat. Alla visste, de mycket väl, att de för de göddagar, som varit dem förunnade, icke hade henne att tacka, utan sin husbonde; och att, sedan han nu var hädangången, för dem intet skydd fanns mot alla de tyranniska tortyrer som ett af sorgen ännu bittrare blifvet lynne kunde påhitta. Det var vid pass en fjorton dagar efter begrafningen, då miss -Ophelia, sysselsatt en dag i sin kammare, hörde en sakta knackning på dörren. Hon öppnade den, och der stod Rosa, den täcka, unga quadroonflickan, som vi ofta förut omtalat, med håret i oordning och ögonen uppsvullna af gråt. O, miss Felian, sade hon, i det hon föll på knäoch kysste fållen på hennes klädning, bed, bed, bed för mig hos miss Mari! Hon vill skicka mig bort för att piskas — se, läs der! och hon öfverlemnade åt miss Ophelia ett papper. . kr 4 Det var en order, skrifven med Marias mjuka ita. lienska handstil, till profossenvid ett tukthus, att gifva innehafvaren femton slag af knutpiskan.. sHvad har du gjort för ondt? sade miss Ophelia. Ni vet, miss Felia, jag har ett så häftigt sinne; dej är ett alltför styggt fel hos mig. Jag skulle profva kläd: