Aftonbladet – 24 december 1852, sida 2

0, säg mig, strålar lika klar vår bläa sommarsky? Och har ej solens afskedsblick förglönt sin purpursky ? Ler månan öfrer jord och haf uppå sin silfverstig ? — Men hvsrför ro nat och dag likt mörka nu för mig ? eVisst strälar solen lika klar ur molnafri bimmeal ner, Med. samma blick på jord och haf än månan vinligt ler, Än blommar rosen, blickea ler, och grön är skogens stig — Men hvarför gifs det intet ljuft och intet Erönt för mig?, Det andra häftet innehåller sju marscher ör piano, hvaribland den omtalade sorgmarschen mig sjelf tillegnad,, Vid hvarje komJosition är tidpunkten när den komponerades 0 Den nämnda marschen, är äfven från 30. Upplagan utmärker sig genom en gsärdeles prydlig och smakfull utstyrsel och -åtföljes af prinsens väl lyckade porträtt, efter Bennets tafia litografieradt af O. Cardon, jemte facsimile af hans namnteckning. Denna bild, der den blida gestalten visar sig i den enkla svarta drägten, torde för mången, likasom för os3, hafva ett vida älskligare behag, än de bilder, ehuru konstnärliga de för öfrigt må vara, som framställa honom insnörd uti militäruniformens stela tvång, och vid hvilkas åskädande vi icke kunna undgå att ihågkomma, hvad äfven en minnestalare nyligen lika vackert som sannt antydt, ait prins Gustaf var danad för ädlare värf än för krigets blodiga yrke. — Af hr C. F. Ridderstads tidskrift Nytt kabinettsbibliotek för blandad svensk och utländsk romanlitteratur bar redan utkommit första häftet af 1853 års årgång, innehållande början af den redan länge annoncerade tendensromanen Faroch Son. Vi önska hr Ridderstad lycka till den väckra tanken, hvilken visst icke behöfver någon ursäkt, att under diktens form framdraga och inför det allmänna omdömet nedgöra den nationallast, som måhända mer än alla andra laster måste öfvervinnas för att öppna för svenska folket en bättre och Jjusare bana. Måtte han rätt gripande knona skildra i dikten den hemska och förstörelsefulla verklighet, som har sin rot i bränviset, både i dess produktion och konsumtion. Men vi kunna ej undertrycka en uppriktig önskan. att författaren ej af sin fantasis liflighet och den. framställningens yppighet, gom han har så väl i sin makt, låter förleda sig till effektsökande öfverdrift och derigenom skjuter öfver målet i stället för att träffa det. Vi hafva anmärkt denna egendomlighet i förfaitarens nästan alla föregående skrifter, och måste upprepa anmärkningen, äfven med fara att utsätta oss för hans förtörnelse. Den lifiighet och höga kolorit, hvarmed han tecknat vissa historiska personligheter, har ganska mycket bidragit att i afseende på derag bedömande vilseföra den allmänna föreställningen, der den ej kontrolleras af sjelftanka och egen forskning. Vi påminna endast om hans teckningar af G. M. Armfeldt, fröken Rudenschöld, Carl XIII, och behöfva knappt anmärka, huru nyligen framlagda forskningar framställa alla dessa i ett helt olika ljus än det hvarmed hr Ridderstads lifliga fantasi omstrålat dem. Äfven hr Ridderstads öfriga författareskap utmärkes af denna benägenhet för stora effekter och höga koloriter, som i vårt omdöme ovilkorligen minskar värdet af hans litterära. produkter. Äfven vi värdera detta författarskap ganska högt, och finna oss derföre uppfordrade att uttala ett välment och allvarligt ord i samma mån vi sett största delen af pressen endast slösa beröm. Vi hafva dertill ännu en vigtigare anledning. Om en romanförfattare genom öfverdrifter i färgläggning och jäktande efter knalleftekter minskar det verkliga värdet af sina produkter, under det han lyckas ätt kittla läsarens fantasi och med en Sues konst lägga hans intresse på sträckbänken, så är, deita författarens ensak och skadan träffar ingen: annan än hans litterära rykte. . Men om en snillrik och varmbjertad skriftställare företager sig att i diktens .drägt framlägga och behandla ett.stort socialt problem, och af begäret att åstadkomma skakande effekter öfverbjuder sig sjelf och lockas att skjuta öfver målet, då är skadan fosterlandets, emedan ädla krafter då uppoffras utan motsvarande segervinning, och det är ett sådant, om än aldrig så glänsande och ärofullt nederlag, som vi gerna önska och hoppas måtte genom sträng och sund sjelfkritik afvändas från hr Ridderstads utan fråga ganska snillrika och fosterländska författarskap. LITTERATUR Nathaniel Hawthorn, en at Nordamerikas nyaste och mest omtvckte romanförfattare.