Aftonbladet – 24 december 1852, sida 2

RS te SA AAA ae sista andetaget öppnade han ögonen, med ett plötsligt ut tryck af glädje och igenkännande, och sade moder! — och var hädangången. TJUGONIONDE KAPITLET. De värnlösa. Vi höre ofta talas om negrernas förtviflan vid-en goc husbondes: död; och på goda skäl: ty ingen varelse pi Guds gröna jord kan befinna sig i ett värnlösare, be. klagligare läge, än slafven under dessa omständigheter 4 Ett barn som förlorat sin far, beskyddas ännu af vän: ner och af lagarna, eger någonting, och kan göra någon ting; — har: bestämda rättigheter, . en samhällsställning: slafven har intet af-allt dettas Lagen anser honom, i all: hänseenden, lika rättlös som en varupacke. Det end: möjliga erkännande af något af de behof som tillkomm: ett menskligt, odödligt väsen, möter honom från han: husbondes sida, och när denna husbonde ör död, åter står intet. Antalet af sådana menniskor, som veta att på et menskligt och ädelt sätt begagna en fullkomligt ons ränk makt, är icke stort. Detta. vet hvarje menniske, och slafven vet det bäst af alla: han vet att han skall finn: tio nyckfulla och tyranniska husbönder, mot en som ä förståndig och god. Det är derföre som hans sorg efte en god husbonde är högljudd och djup; och det med skäl När S:t Clare drog sitt sista andetag, betogs allt han: tjenstfolk af fasa och förtviflan. Han hade blifvit bort tagen så plötsligen, så i sin bästa ålders blomma oci fulla kraft! Hvarje rum och geaileri i huset genljudad af snyftningar och förtviflans skrän. Maria, hvars nervsystem hade försvagats genom et långvarigt klemmande med sig sjelf, hade ingen kraf som kunde upprätthålla henne vid detta hårda slag, oci under det hennes man låg i själtåget, föll hon i den en svimningen efter den andra, så att han, med hvilken ho; varit förenad i äktenskapets heliga band, hade lemna henne för alltid, utan att ens ett afskedsord nu mera va möjligt. Miss Ophelia hade, med den henne egna kraften och sjelfbeherrskningen, qvarstadnat hos sin frände till han sista ögonblick, — helt och hållet öga, öra, uppmärk samhet; sjelf görande allt af det lila som kunde göras och förenande sig af själ och hjerta i den innerliga, brin nande bön, som den stackars släfven hade uppsändt fö sin döende herres själ. När de företogo sig att ansa honom för hans sist hvila, fuano de på hans bröst ett !itet enkelt etui, sor öppnade sig vid tryckningen på en fjeder. Det innehö miniatyrporträttet af ett ädelt och skönt qvinnoansiget