Aftonbladet – 24 december 1852, sida 2

ningen på miss Mari, och hon slog mig i ansigtet, och jag talte utan att tänka, och var näsvis; och hon sade hon skulle qväsa mig, och lära mig veta, en gång för alla, att det inte dugde för mig att sätta näsan i vädret som förut; och hon skref det här; och söger att jag skall bära fram det. Jag ville heldre låta döda mig strax på eviga minuten., Miss Ophelia stod och betänkte sig med papperet i banden. Ser ni, miss Felia, sade Rosa, jag frågar ej så mycket efter piskningen, om det vore miss Marie sjelf eller ni som piskade mig, men att bli skickad till en karl, — och en så hisklig karl, — skammen, skammen, miss Ophelia ln Miss Ophelia visste rätt väl att det var brukligt att skicka qvinnor och unga flickor till tukthusen i händerna på de nedrigaste karlar, — karlar, nog lågsinnade för att göra sådant till sitt yrke, — för att der underkastas en skamlös afklädning och bestraffning, Hon hade vetat det förut; men hon hade ej sett det lifslefvande för sina ögon, förr än: hon nu såg Rosas smärta skepnad skälfvande af förtviflan. Hela den qvinliga ärbarhetens harm, och Nya Englands starka frihetskänsla, dref blodet till bennes kinder och uppsvälde hennes hjerta med de bittraste känslor; men med sin vanliga klokhet och sjelfbeherrskning tyglade hon sin känsla, klämde papperet bårdt mellan sina fingrar, och sade endast till Rosa: xsitt ner barn, medan jag går till din fru.n . Nedrigt! Oerhördt! Skändligt!. sade hon för sig sjelf under det hon gick genom salongen, Hon fann Maria sittande uppe i sin hvilstol; dadda stod bredvid henne och kammade hennes hår; Jana satt på golfvet framför henne, sysselsatt med att värma hennes fötter. . ;Huru befinner ni er i dag, kusin? sade miss Ophelia. En djup suck och en blundning var till en början hela svaret; sedan svarade Maria: Gu jag vet, kusin; jag mår väl så bra som jag någonsin. kan komma att mä hädanefter! och Maria torkade sina ögon med em kammarduksnäsduk, garnerad med en bred svart bård. Jag har kommito, sade miss Ophelia, med en liten kort hostning, såsom hon merendels hade för sed attin leda ett kinkigt ämne. — Jag har kommit för att tala med er om den der stackars Rosa.s Marias ögon voro nu fullt vidöppna, och en: rodnad göt sig öfver hennes bleka kinder då hon svarade skarpt: Nå, hvad är det med henne? sHon är mycket ångerfull öfver sin förbrytelse.n Är bon? Hon skall bli ångerfullare när jag hunni rigtigt sköta om henne! Jag har länge nog tält den un