Aftonbladet – 17 december 1852, sida 2

SAERDNA EEE ATEN AES ECE NRO OCTANE Kusinn, sadechony skom för all del in: Dessa ord föllo på hans bjerta liksom mullskoflarr å en likkista... Hvarför gjorde de så? Hanivarri ögor blicket uppe och inne i rummet, och lutade sig öfve Eva, som ännussof, j Hvad. var det: han: såg; som gjorde att blodet sto kade sigsi hans hjerta? ! Hvarför talades ej: ett ord me lan de båda? Du kan säga det, du somsett samma u tryck .på det anletevsom var dig det: käraste -— dein obeskrifliga, hopplösaj omisskänliga min; somjsäger di att din älskade icke mer är din. r På barnets ansigte fanns dock ej någonting kusligt endast ett högt och nästan sublimt uttryck — den öfve! skyggande närvarön af himmelska väsen, gryningen odödligt lif i denna späda själ. ; De stodo der och betraktade -hense-så-tysta, att äl ven urets knäppning föreföll för högljudd. Efter få c gonblick kom Tom tillbaka med. läkaren... Han fram trädde, gaf ett ögonkast, och stod tyst som de andra, När inträdde denna förändring ? sade han med lå röst åt miss. -Ophelia. Vid midnatten,, var svaret. Maria, som blifvit väckt af doktorns ankomst, kor rusandes från rummet bredvid. Augustin! Kusin! :O! hvad: — började hon häftig! Tystln sade S:t Clare skarpt; hon. ligger i själtåget Dadda hörde dessa ord, och sprang ut för att väck folket. Hela huset var snart i rörelse; ljus syntes, fot steg hördes, ängsliga ansigten trängdes i verandan -oc tittade gråtande genom glasdörrarna; men S:t Claröhörd och sågingenfing — han såg endast den der minen på de lilla släumrerskansg: ansigte. :0, om hon ändå ville vakna och tala ännu en gång! sade Han, och så böjde han sig ned öfver henne oci hviskade i herines öra: Eva, mitt hjerta! s De stora blåa ögonen öppnade sig; ett löje flög öf ver hennes ansigte; hon försökte lyfta sitt hufvud oc CM ,Känner du igen mig, Eva?,