Aftonbladet – 17 december 1852, sida 1

NN Så är det med mig också, Eval sade hennes far Ja pappa kan göra och pappa är allt förmig. Papp: läser för mig, och vakar hos mig om nätterna — mer Tom kan ej göra någonting annat än bära mig; och sjungs för mig, och dessutom vet jag att han har lättare för det, än pappa. Han är så armstark ! egärel att göra någonting för Eva inskränkte Big e till Tom, Hvarenda tjenare i huset visade samma känsle och gjorde på sitt vis hvad han kunde. Stackars daddas hjerta trånade efter sin älskling; men hon fann ingen ledighet hvarken natt eller dag, alldenstund Maria förklarade att hennes själstillstånd var sådant, att det ej mer gaf henne någon ro, och följaktligen stridde det mot hennes grundsatser att unna andra menniskor någon ro. Tjugo gånger på natten måste dadda upp för att frottera hennes fötter, bada hennes hufvud, leta rätt på hennes näsduk, se efter hvad det var som rörde sig i Eyvag rum, fälla ned en gardin emedan det var för ljust, eller draga upp den emedan det var fö mörkt; och om dagarna, då dadda sökte få vara med om att sköta sitt bjertas gunstling, tycktes Maria ha en outtömlig uppfinningsgåfva att hälla henne sysselsatt på hundra andra ställen i huset eller vid sin egen person; så att några förstulna möten och hastigt vexlade ord var allt hvad hon kunde förskaffa sig. Jag anser för min pligt att vara rädd om min helss nu, plägade hon säga, svag som jag är, och med hela vården om det sjuka barnet hvilande på mig.n . I sanning, min söta vän, sade St. Clare, vill det icke förefalla mig som om kusin Ophelia befriade dig från den bördan, 5 Du talar just som karlar pläga, St. Clare, — liksom en mor kunde befrias från omsorgen i ett sådant fall; men, det är just detsamma, — ingen menniska begriper någonsin hvad jag kännert Jag kan ej taga allting så lätt som du, jag. St. Clare log. Ni måste ursäkta honom, han kunde ej hålla sig, — ty ännu kunde St. Clare le. Ty så skön och lugn var den lilla andens afskedsfärd, af sådana ljufliga och doftande vindar fördes den lilla farkosten mo! de himmelska stränderna, att det var omöjligt att rät öfvertyga sig att det var döden som nalkades. Barne! led inga plågor; det var endast en lugn och stilla måttighet, som nästan omärkligt tilltog; och hon förblef sö vacker, så kärleksfull, så förhoppningsfull, så lycklig, att man ej kunde motstå inflytelsen af denna luftkrets af