låtit åt tidningarne att underrätta er om dem; Nu, då denna fråga är löst, eller bättre sagdt slutad, var det af ännu mycket mindre mtresse att återkomma till de skiften den har genomgått eller de medel som den kan hafva användt för att komma till sitt mål. En dag skall historien väga alla dessa sakeri sin opartiska vågskål. Frankrike har åt behofvet af ordning och lugn gjort stora, gjort omätliga offer; det har kastat sig för en tuktomästares fötter. Fyratio år af sin historia — allt har det uppgifvit åt honom, ända till dem af dess föreställningar som tycktes vara det kärast, ända till dem af sina rättigheter, som det hade ansett för de heligaste och mest oförytterliga, ända till dem af sina medborgare, som det synes hafva betraktat såsom de mest älskade, de mest dyrbara och de mest ärorika. Till piedestal åt en enda har Frankrike icke betänkt sig på att offra spillrorna af alla; det har gjort denna enda till på en gång en domare öfver sin forntid, allsvåldig förvaltare af sitt närvarande och regulator af sin framtid. Iatet offer har synts för stort, för att, som man trott, derföre köpa sin styrka, sin glans och sin storhet. Man har nu satt inseglet på saken. Sedan man offrat honom sina röster, tycks man färdig att mer och mer slösa på honom sina skatter. Detta folk, som nyss prutade med sina ärorikaste marskalkar, med sina skickligaste ambassadörer, med sina utmärktaste, nyttigaste och arbetsammaste embetsmän, detta folk tycks sorglöst motse det vissa perspektivet att se den ena millionen efter den andra spårlöst uppslukåsaf den kejserliga tillställningeas otaliga och bottenlösa behof. En så hastig och så fullständig dekorationeförändring på ytan af det allmänna lifvet kan, jag medger det, gifva en briljant text åt den närvarande maktens blinda anhängare och smickrare. Den är i deras ögon eller på deras läppar bevis på en underbar, af försynen gifven makt; deri ligger, säga de, beviset på att Louis Napoleon, så att säga, ensam egde klaven till nationalkarakteren, insigten om dess verkliga önskningar, dess verkliga fallenheter och verkliga behof, och att således han, genom de institutioner han gifvit oss, genom andan som han intryckt och intrycker på dessa institutioner, löst ett hittills olösligt problem, det att göra oss nöjda, tillfredsställda och lyckliga för långliga tider. Men de allvarsamme och tänkande menniskorna se icke saken på samma sätt. Metamorfosens hastighet, dess våldsamma kontrast mot det föregående, synes dem bevisa, att den endast är tillfällig, ytlig och öfvergående. Långt ifrån att tro att konstitutionen, för hvilken vi hafva Ludvig Napoleon att tacka, är en lösning, betrakta de den endast såsom en öfvergång, måhända nyttig, nödvändig, stödd på omständigheter, som ännu en gång fordrade en stark koncentration af makten, men som icke lång tid skall kunna uthärdas vid det oundvikliga återvaknandet af vår nationalanda, så snart de konstladt uppdrifna farhågorna lugnat sig. Ni talar,, säga dessa tänkare till sina motståndare, xom en underbar, af försynen gifven makt. Det är gannt. Napoleon I och Napoleon III hafva båda haft en sådan makt. Den första hade för den att tacka sitt snille, den sednare sin lycka, sin beräkning, måhända sin skicklighet; men det är just deri den utomordentliga drifkraften ligger, som upprätthållit den kejserliga konstitutionen under den ena och som för ett ögonblick uppehåller den under den andra. Men en sådan drifkraft är helt och hållet tillfällig. För Ludvig Napoleon kan den icke räcka längre än de tillfälliga orsaker som satt den i rörelse. Frankrike skall då högljudt fordra en annan författning. Kejsardömet är gjordt, men det är icke grundlagdt. Dessa argumenter, min herre, sakna icke sin styrka, och denna tanke tycks vara den nya kejsarens egen; i hans tal till senaten och legislativa församlingen, då de i S:t Cloud framburo till honom resultatet af omröstningen, har ni förmodligen anmärkt denna fras: sbjelpen mig då att på denna af så många revolutioner skakade jord grundlägga:en varaktig styrelse. Om det vore mig tillåtet att gifva Hans Majestät ett råd, skulle jag varmt lägga honom på bjertat att fullfölja denna tanke, som hänger ganska bra tillsammans med en som han yttrade då han gaf konstitutionen: jag har ej det anspråket att fängsla en stor nations verksamhet i en oåterkallelig form. Frankrike fordrar glans i sin styrelse, framför allt då dess titel uppväcker så många ärorika minnen; men utan en viss frihet, och dertill litet bullrande frihet, är det icke lätt för Ludvig Napoleon att gifva Frankrikes styrelse den glans hvarom jag talar. Krigets glans, den uppoffrar han visligen. Festernas, den blir bra snart utnött; de stora nationella arbetenas är bra dyr; glansen af goda och nyttiga inrättningar är utan fråga den bästa af alla; men den blänker ej nog, den talar föga till inbillningen, och den franska inbillningen är tillräckligt liflig och fruktansvärd, att man ej må underlåta att ofta tala till densamma. Utom denna svårighet att gifva glans åt det nya kejsardömet, måste man ytterligare anmärka, att största delen af dess personligheter knappast höjt sig ur medelmåttans dunkelhet, att nästan ingen af dem har att åberopa dessa långa, ärorika och vigtiga tjenster, vid hvilka den allmänna meningen fäster sin vördnad eller sin beundran. Jag vill till exempel nämna de tre nyutnämnda marskalkarne. Jag finner visserligen deras utnämning ganska följdrikti jag är långt ifrån