SR nöja sig vanligtvis j till allmänna begrepp; men Eva var ett ovanligt barn, och de saker hon sett af styggelserna som beledsaga slafveriet, hade, den ena efter den andra, sänkt sig i djupet af hennes tänkande, öfvervägande hjerta. Ilon kände en obestämd åhåga att göra någonting för dem, — att lyckliggöra och frälsa icke alenast dem, utan alla ef deras klass, — önskningar som sorgligt afstucko mot hennes bräckliga tillvarelse. Onkel Tomp), sade hon en dag, då hon höll på att jäsa för sin vän, jag kan förstå hvarför Jesus ville dö för 058.n Huru då, miss Eya?? ,Emedan jag känt just detsamma, jag äfven.n Hur menar ni, miss Eva? — jag förstår icke. ;Jag kan inte uttrycka mig riktigt; men när jag såg de der stackars kräken på ångbåten, du vet, då du kom hit ner, — somliga bade mist sina mödrar, och somliga sina männer, och somliga mödrar gräto efter sina små barn, — och när jag hörde om den der stackars Prue — ack, så hiskligt det var! — och många, många andra gånger, då har jag känt, att jag gerna skulle vilja dö, om min död gkulle kunnaähjelpa allt detta elände. Jag skulle vilja dö för dem, Tom, om jag kunde,, sade barnet allvarsamt, i det hon lade sin lilla magra hand på hans. Tom betraktade barnet med häpen beundran, och när hon, på ett kallande rop af fadren, sväfvade bort, torkade han flera gånger sina ögon under det han säg efter henne. Det är nu inte värdt försöka att hålla miss Eva qva härs, sade han till dadda, som han mötte en stund derefter. sHon har fått Herrans tecken på sin panna.s sAck ja, jan, sade dadda och uppiyftade sina händer: det är hvad jag alltid sagt. Hon sag aldrig ut som et 3arn ämnadt att lefva — det var alltid någonting djupt : iennes ögon. Jag har sagt så åt missas flera gånger; de ir en dagsens sanning — vi se det alla — det lilla kära. sudsignade lammet!, Eva kom trippandes uppför verandans trappsteg mo sin far. Det var sent på eftermiddagen, och solstrålarna vildade ett slags helgonsken bakom henne då hon sväfvade fram i sin hvita drögt, med. sitt gyllene hår och