Aftonbladet – 15 december 1852, sida 2

——— mm — —— V NNMHNFNMjFlF FN NN HES OO NO dem! Här ha vi stackars dadda, som älskar så ömt sina barn; jag har sett henne gråta då hon talat om dem. Och Tom älskar sina barn; och det är rysligt, pappa, att sådana saker hända alla dagar! Så är det, så är det, mitt bjertans barn, sade S:t Clare, smekande; bedröfva dig bara inte så mycket; och tala icke om att dö, så skall jag göra allt hvad du önskar. Och lofva mig, dyre fader, att Tom får sin friket så snart — hon hejdade sig, och sade i en tvekande ton — jag är bortaln Ja, mitt söta barn, jag vill göra allt i verlden, allt hvad du kan begära.n Min älskade pappa, sade barnet, i det hon lade sin brännande kind mot sin faders, sack, om vi finge följas åt!, sHvart, min lilla vän? Till vår Frälsares boning; der är så godt och ljuft att vara; der är så mycken kärlek! Barnet talade omedvetet, såsom om ett ställe der hon ofta varit. Vill inte pappa komma dit? sade hon. S:t Clare tryckte henne närmare till sig, men sade intet. Pappa kommer snart efterv, sade barnet, talande i en ton af lugn visshet som hon ofta omedvetet brukade. Jag skall komma efter dig. Jagiskall ej glömma dig. Den högtidliga aftonens skymning inhöljde dem djupare och djupare under det S:t Clare satt der tyst och höll den lilla bräckliga skepnaden tryckt mot sitt hjerta. Han såg ej mer de djupsinniga ögonen; men rösten kom öfver honom såsom en andestämma, och, liksom i ett slags ytterstadoms-vision, tedde sig hela hans -förflutna lif på en gång för hans ögon: hans moders böner och psalmer; hans egna barndomsdrömmar och goda föresatser; och mellan dem och denna stund, år af flärd och tvifvel, och hvad man plögar kalla en aktningsvärd lefnad. Vi kunna tänka mycket, ganska mycket, iettögonblick. S:t Clare hade mångahanda tankar och känslor, men sade intet; och när det alldeles mörknat, bar han barnet till sitt sofrum; och när allt var ordnadt för hennes hvila, sände han bort hennes uppassning, vaggade henre i sina armar, och sjöng henne till sömns. (Forts.) N