Aftonbladet – 15 december 1852, sida 1

EEE 3 TR AN SEPT PTE 1ifgår från STOCKHOLM Måndagen den 20 lecember, på aftonen. — Pak till UPSALA, TIERH, :EFLE och emellan nämnde stationer liggande orter, äfvensom till SÖDERHAMN och HUUIKSVALL, emottkgas i Hr Vv. HM. Carlstiröms Eryddbod, i hoset AF 47 vid Drottainggatan; och skola vara inlemnade sednast kl. 8 e m. ifgångsdagen akten betalas bärstädes. — RR SS STOCKHOLM, den 15 Decemper. BULLETIN: H. E. H. Kronprinsessan har med få afbrott sofvit godt i natt och befinner sig i dag -fter omständigheterna väl. Det korgt. bar-Jaet äfvenledes. I fall ej någon anmärkningsvärd förändring Jinträffar utgifves dagligen blott en bulletin. Stockholm den 15 December 1852, kl, 10 . m. P, Rob:t Lundberg, tjenstgörande lifmedicus. E Jag visste icke förut att det fanns två Turkier i Europa, sade för nio år sedan en utländsk minister till en svensk, som uppeböll gig i en af kontinentens hufvudstäder, just då den öfverraskande nyheten om målaren Nilssons landsförvisning för affall till katolska bekän. nelsen började-göra-sin rund genom Europas tidningar. Här i Sverige vet man tyvärr den saken bättre, och skulle man glömma det, så uppriskas nog minnet med en och annan ny andsförvisning, som troligen hädanefter blir mindre sällsynt än hittills. Derför lära nog våra pallvarsamma statsmän sörja. Man skulle tro sig förmärka flägten af den nya europeiska, af Inidvig Napoleon invigda rordaningens vingar. Men hos oss behöfves knappt någon nyhet i den vägen: vi hafvai vår gamia lagstiftning bibehållit alla de barbariska straff, från hvilka den öfriga samtiden med fasa vändt sig bort, spöslitning, vatten och bröd, kyrkoplikt, och landsflykt för afvikelser i trossaker, Hos oss bevarar man dessa reliker af mörkrets tider såsom ett dyrbart arf från våra fäder: lagförbättringens fiender finna förmodligen alit detta mildt och menskligt. Mer Sr ju spetsa å somliga och bränna andra; äfven detta vore ju Ingenting annat ön hvad ordningen aer gjort mången gång i föslutra tider. Men davuetrtsproriska tanken och det fräcka samvetet, som icke erkänner någon jordisk domare öfver sig,utan all fråga för framtiden kommer att göra landsflykten allt oftare nödvändig för den svenska kyrkans s. k. välbefinnande, så vore det åtminstone skäl att uttänka något mera praktiskt sätt att verkställa denna kristliga och helsosamma lilla upptuktelse än som hittills synes vara upptäckt. Att apphissa delinqventen i en luftballong, som kunde riktas så att den sloge ned midt i Siberien eller något annat lika välsignadt land, vore onekligen det beqvämaste. Men så långt iro vi ännu icke komna, och tilldess kommer bvarje ny landsflyktsdom att falla den verkställande myndigheten mer eller mindre besvärlig. ; Annu störer otrosulfvens närvaro de fromma fårens själafrid. Den nye landsflyktingen, fritänkaren Pettersson har ej ännu kunnat aflägsnas. Ett svårt kroppsligt lidande hindrar hans forslande med fångskjuts till gränsen. Genom en ytterligare handling af mensktighet har polismyndigheten i bufvudstadena tillåtit den kroppsligt och andligt hjelplöge landsflyktingen att invänta ett i öfvermorgon afgående fartyg för att beqvämare kunna färdas den första delen af vägen och spara sina klena kroppskrafter för återstoden af fär den, som blifver allt tyngre och tyngre ju närmare den lider mot målet. Icke blott för hedningarne var olyckan helig: äfven det kristna Sverige har velat visa n flögt af deltagande åt den eländige vanlringsmannen, invan det för alltid stöter hoaom ifrån sig. Den som för några dagar sedan sett hans ofattbara uselbet, skulle nu knappast känna igen honom. Den diogeniska naxenheten har leranat rum för en för honom ovanlig komfort. Välvilliga. menniekor hafva räckt honom en riklig afskedsskärf. Fattiga rbetare hafva försett honom med hela skor ich varma kläder, och polismyndigheten har ved prisvärd omtanka sörjt för hans nödvändigaste behof uider vandringen till gränsen och vid de första stegen på: den främnande jorden. Han är ej alldeles utkastad som en tiggare från fösterjorden och behöfrer ej för den aldraförsta tiden ekälfvande af minger begära almoszor af främmande händer. Men är då landsflykten så förfirlig, eller är jen ett drägligt ondt? Vi hörde nyss våra rögvördige farisger förklara att den som ej ror som andra må gerna gå sina firde och inder andra himmelsstreck uppsöka sina trosörvandter. Vi hafva hört detta hädiska tal rän högt uppsatte och prisade religionsliraeg läppar. Kyrkans herre har befallt dem tt med andans vapen strida för Hans rike, nen i stället strida de med det verldsliga vå lets vapen och ekria sitt skorafäst! och sitt landsförvis Ia Det är dessa herdars andliga högmod som kall bära förbannelserna, som en vrångvis ch barbarisk lagstiftnirg hopar öfver vårt fördragsamma fädernesland. Den rike och bildade kan finna ett fideresland öfverallt. Den fattige och enfaldige lir ej så lätt kosmopolit. Han förstår ej renniskornas språk, begriper ej deras seder, ch kan ej förijena sitt bröd, kan knappt amstamma en begriplig bön om en bit derf. Och den som hu förjagag såsom vådlig ör psvenska kyrkans hemfrid, kan visserligen da sig mindre än de fleste, Han, som är tpekad såsom -samhällsfarlig och dömd för t hafva uppväckt stvifrel mot religionens sanping, mäste anlita en främmande band för att ppsätta de få raderna som fordrades för en ideansökan, Man täake sig den förvirrade uklingen släpa sia eländiga vare:se kring idra länder och på ett brutet språk anfopa rbigående om en bit bröd att släcka sin