Aftonbladet – 15 december 1852, sida 1

ANNE att de snart skulle se henne gå rask som någon annan Endast miss Ophelia och läkaren läto ej bedraga sig a denna förrädiska vapenhvila. Och det var ännu ett an. nat hjerta som kände samma visshet, och det var Eva: lilla bjerta. Hvad är det för en röst som förkunnar själen så lugnt, så klart, att dess jordiska tid är kort! Är det den aftynande naturens hemliga instinkt, eller an. dens trängtande rörelse då odödligheten nalkas? Det må nu vara hvad det vill; men i Evas hjerta hvilade en lugn. ljuf, profetisk visshet, att himlen var när; lugn som solnedgäångens ljus, Jjuf som höstens melankoliska skönhet, göt den frid i hennes lilla hjerta, som endast plågades af sorgen öfver dem som så hjertligt älskade henne. Ty barnet, ehuru vårdadt med sådan ömhet, och ehuru lifvet utbredde sig för hennes ögon med all. den skönhet som kärlek och rikedom kunna förläna, kände för egen del ingen sorg vid dödens annalkande. I den boken, som hon och hennes enfaldiga gamla vän så ofta hade läst tillsamman, hade hon funnit och gömt i sitt bjerta bilden af en som älskade de små barnen. Och allt som hon betraktade och eftertänkte, så upphörde Han att vara en bild och en målning af något fjerran förflutet, och blef en lefvande, allt omfattande verklighet. Hans kärlek öfverskyggade hennes hjerta med mer än dödlig huldhet; och det var till Honom, sade hon, som hon gick, och till Hans boning. Men hennes hjerta sörjde med melankolisk ömhet öfver dem hon skulle lemna efter sig. Mest dock öfver sin far; ty Eva, ehuru hon aldrig klart tänkt sig något sådant, hade en oredig känsla af, att hon var mer för hans hjerta än någon annan. Hon älskade sin mor, emedan hon sjelf var så rik på kärlek, och all den sjelfviskhet hon hos henne såg, endast gjorde henne bedröfvad och försagd; ty hon bade ett barns blinda tro att hennes mor ej kunde göra något orätt, Det var någonting hos henne, som Eva aldrig kunde förklara för sig, och hon öfverskylde det med tanken, att det i alla fall indå var mamma, och hon älskadehenne verkligen af hela hjertat. Hon sörjde öfver dessa goda och trogna tjenare, för vilka hon var såsom dagens ljus och solens sken, Barn