Aftonbladet – 15 december 1852, sida 1

Maria S:t Clare hade ej gifvit någon akt på barnet småningom aftagande helsa och krafter, emedan hon ve helt och hållet upptagen med att studera sig in i två e ler tre nya slagg krämpor, för hvilka, hon ansåg si sjelf vara ett offer. Det var Marias första och förnäm sta trogartikel att ingen menniska led, eller någonsin li dit så mycket som åon; och hon afvisade derföre allti med ytterligt förakt hvarje förmodan att någon af henne omgifning kunde vara sjuk. Hon visste alltid med sö kerhet, i sådana fall, att det ej var annat än lättja elle klemmighet, och att om de fingo smaka på hvad hon led så skulle de snart märka skillnaden. Miss Ophelia hade åtskilliga gånger försökt väck hennes moderliga farhågor för Eva; men utan framgång Jag kan ej finna att någonting felas barnet,, sad han; hon springer omkring och leker.v Men hon har en hosta.n sHosta !. kom och tala med mig om hosta! Jag ha jemt varit utsatt för hosta i alla mina dagar, När jag var vid Evas ålder trodde de att jag hade lungsot. Hel nätter igenom plögade dadda vaka hos mig, Men Eva hosta, betyder ingenting., . Men hon aftynar, och har andtäppa.s Kors,. så har det varit med mig i flera år; det ä bara en nerykrämpa.s Men hon svettas så om nätterna. Nå ja, så har det varit med mig i tio år. Rätt ofta, nat på natt, äro mina. nattkläder lungvåta, Svetten blötej igenom allting, så att dadda får hänga upp mina lakar att torka. Evas svettning är ingenting ditåt!s Miss Ophelia sade ingenting vidare en tid bortåt Men nu, då Eva handgripligen och synbarligen låg dei sjuk, då slog Maria plötsligen in på en annan bog. Hon visste det rätt väl, sade hon. Hon hade alltid känt att hon var ämnad att blifva den olyckligaste a! mödrar. Hör stod hon nu, med sin usla helsa, och med sitt enda älskade barn på grafvens brädd,; och Maria körde upp dadda om nätterna, och väsnades och bråkade hvarenda dag, värre än någonsin tillförene, öfver tyngden af detta nya elände.