Aftonbladet – 14 december 1852, sida 1

AG skall hädanefter ej mer fånga sjeliva fransmännen, och ve den dag, då från detta statssystems andliga tomhet äfven försvinner illusionen af en bländande nationalrikedom. När symptomerna af denna oundvikliga kris börja visa sig trovi ej att Napoleon skall afvakta dess utbrott. Hvad man än må säga om honom, så har han dock gifvit prof på den högsta beslutsamhet, och en viljans ihärdighet, som icke skyr ytterligheter. Hen kommer då att i utländska krig söka en afiedare för det inre eländet, genom de natiorala lidelsernas retning förekomma den inre nödens uppretning, och kasta den af en slösaktig fred skapade finansförvirringen i krigets boiienlöga afgrund — ty kriget kan fordra af landet helt andra ofter än freden — och dessutom söka att underhålla kriget gehom kriget, i fall segren står vid bans sida, och depå måste han räkna, tyiannat fall är han alldeles förlorad. De ord, fom hertigen af Orleans skall hafva fällt 1840, att det är bättre att dårunkna i Rhen än i en smutspöls, skola då blifva Napoleon III:s valspråk. Men utom allt detta, så mäktigt det också i sin tid måste inverka på den franska kejsarens beslut, skall han äfven från en annan sida blifva nödgad till krig, nemligen från armtens. Dennas trofasta tillgifvenhet ir ett nödvändigt vilkor för fortfarandet af hans herradöme; uppkommet på en natt genom ett militäriskt statsstreck, kan det också en vacker natt störtas genom en militärrevolution, om han icke är i stånd att vid sin person fästa Kärens tiligifvenhet. Men då man talar om hären, måste man komroa ihåg att dess anda bestämmes af dess beständiga och varaktiga element, nemligen officerskåren, underofficerarne. Den zimpla soldater, som endast så länge lagen dertill förpligtar honom tillhör armeen, följer obetingadt den impuls han motteger af dessa. Det är omöjligt att bedraga sig deri, att detta ständiga element i franska armeen är: uppfyldt af den tro, att kejsardömets tradition snart nog måste föra Ludvig Napoleon till krig, Dessa hjertan brinna af begär att hämnas för 1813 och 14 års olyckor, för nederla-; get vid Waterloo; men ännu mer af hopp om ära och utmärkelse. Det föga ärofuila razziakriget i Afrika mot odisciplinerade barbarer, hvars bästa dagar föröfrigt redan äro förbi, kan derföre icke erbjuda någon ersättning, ännu mindre den med så månge ståtliga ord prisade armeernas moderna betydelse att försvara samhället mot omstörtvingspartiet, d. v. s. med andra ord en polistjenst 1 stor skala. I -garnisonslifvets enformighet skall denna filosofiska tröst, att försvara samhället, svårligen: hålla dem skadeslöga för den skingrade drömmen om de kejserliga örnarnes flygt öfver Rhen. Hären byllar Ludvig Napoleon nu, emedan den hos densaroma uppeldade äregirigheten, emedan tusen uppspelade förhoppningar vänta sin uppfyllelse af kejsarens arftagare; stadnar det i det nya kejsaredömet vid fyrverkerier, militärbaler och parader, så skall den bedragna förhoppningens missmod drifva många otillfredsställda men icke lugnade önskningar i andra banor. :Misslyntheten och afundsjukan mot: bättre lottade kamrater, som det lyckats att komma i hofkretsarn: och ådraga sig strålarna af den kejserliga nå den, skall ännu mer förbittra dem som blifva tillbakasatta. Den dårade och tillbakasatita äregirigheten skall kasta sina blickar åt andra håll och söka att genom politisk omstörtning vinna hvad som förnekades henne att vinna i lägret och på slagfältet. Anslutningspunk ter dertill. finnas i armeen, det bevisar ännu till och med den sista voteringen, och om det är säkert att de 9000 militöriska röster som afgåfvos emot Ludvig Napoleon äro fienctliga mot honom, så är det för ingen del säs kert att alla som röstade-för honom obetin gadt tillhöra honom. Tappra och beslutsamma fältherrar, hvilkas namn hären ännu icke kan hafva glömt, hafva blifvit oförsonligt förolämpade af Ludvig Napoleon. Deras glänsande, nu afbrutna bana är förstörd om kejsaredömet bibehåller sig; de skola icke lemna sin dödsfiende ur sigte, och så snart de varz seblifva hans makts svaga punkter, skola de våga lifvet för att störta honom. Så snart Napoleon märker att armåens sinnesstämning, begynner att svigta, skall han heldre föra dei öfver gränsen mot utlandet, än tillåta affallenr i dess leder. Bättre vore det alliid för honöm att kasta sig emot det koaliserade Europas armeer, än att falla för en Changarniers eller Lamoricieres hämnande arm. Reduktionen af 30,000 mean, hvaraf man sökt göra så mycket väsen, erkännes nu af nästan alla ne organer som något all: deleg obetydande, Då den är inskränks infanteriet och ej angår dess to anv till eialvapnen förblife—-sadrer, men spehvad.se, ee Oförminskade, ja enligt . som berättas till och med skola förstärkas, så kan den inom få dägar tagas tillbaka och har icke det minsta att betyda. Den ostentation hvarmed den framlades, kunde på sin höjd uppväcka: ett rättmätigt misstroende och sporra till dubbel vaksamhet. Egna önskningars uppfyllande, landets tillstånd och armåens stämning tvinga således, efter. vår åsigt, Napoleon II till krig; vi åtaga 083 icke att vilja .angifva tidpunkten då det skall utbryta, men blott en högst optimistisk irring.: kan efter vår! tanka smickra sig med att det särdeles länge kan uteblifva. penn Fanatismen kos de norska Fjällapparna. .. Vi ha under årets lopp flera gånger varit itillfälle ätt efter. norska blad meddela underrättelser om den fanatism, som uppenbarat sighos-de norska Fjällapparne, och i förra veckan anfördes efter Norrbottensposten några ohyggliga berättelser om groft öfvervåld och mord å tvenne personer. Det i går ankomna