Aftonbladet – 13 december 1852, sida 1

RR tänker på att i hela dess omfång återställa si farbrors kolossala makt, sätta prinsarne af si hus på Spaniens, Hollande, Neapels och West phalens troner, förnya Rhenförbundet och lägg den lombardiska jernkronan -till den kejser liga, ja, vi tvifla till och med derpå att ha har någon allvarsam afsigt att förinta Eng lands herravälde på hafvet. Men vi tro änm mindre att han ämnar försaka att utvidg Frankrikes område ända till dess så kallad naturliga gränser. Med dessa gränser börjad kejsardöraet under hans farbror, mot fasthål landet af dessa gränser strandade alla freds underhandlingar under 1814 års fälttåg, oci Napoleon störtade derpå. Hans brorson har sitt försvar inför pärskammaren (1840) ehuri sanningslöst räknat honom till förtjenst att har heldre uppoffrade sin krona än tillät ett in skränkande af Frankrikes gränser, och hel visst betraktar han ännu Belgiens och venstr: Rhenstrandens besittning såsom kejsaredömet oföränderliga tradition, såsom ett oeftergiflig vilkor för dess aktningsbjudande ställning Europa. Det kan emellertid vara onyttigt att stride om de planer och afsigter som herrska i der nya kejsarens själ. Vigtigare är undersökningen huruvida öfverhufvud Frankrikes ställ ning medgifver fredens upprätthållande. Der allmakt hvarmed kejsaren synes beklädd kar omöjligt för en djupare blick dölja den svigtande grundvalen för hans herrlighet. Väl ärc de närmare 8 millioner röster som han erhållit icke helt och hållet, såsom hans motståndare vilja göra troligt, resultatet af valmän. nens administrativa bearbetning eller af ännu sämre konstgrepp. Det har lyckats honom att genom de mest glänsande löften om materiell lycka uppväcka de hos massorna slumrande napoleoniska sympatierna, och han har icke sparat något medel för att i alla ådror a! den allmänna rörelsen och nationalindustrien ingjuta lif och rörlighet. De borgerliga klasserna, så litet de eljest hylla en militärisk, alla nationella friheter förtryckande styrelse, hafva för dessa lockande utsigter betvingat sin motvilja. Törsten efter vinning, spekulationsfebern hos de rika och välmående, proletariatets hopp om riklig arbetsförtjenst, och de åkerbrukande klassernas utsigter på skattenedsättning och lättad afsättning för sina pro. dukter, har låtit största delen af Frankrike för ögonblicket glömma förlusten af sin politiska frihet och kommit dem att tåligt underkasta sig kejsardömet. Men när nu dessa förhoppningar finna sig felslagna, när det närvarande materiella välståndet visar sig bedrägligt, när, såsom det alltid går med en genom konstlade medel uppdrifven blomstring, återgången börjar att göra sig märkbar, skall då icke nationen, våldsamt uppskakad ur denna materialismens slummer, komma till eftertanka och märka att den för intet bortkastat sin dyrköpta politiska frihet och befinner sig på branten af allmän nöd? Denna vändning kan icke uteblifva. Sedan den 2 December herrskar ett otroligt slöseri med de allmänna medlen; -byggnader af alla slag företagas på statens bekostnad, för att gifva arbetarne sysselsättning och stegra lönerna, hvilka utan proportion belasta budgeten och dessutom till största delen äro nästan alldeles oproduktiva. Millioner bortkastas för allmänna fester, de högre embetsmännens löner uppdrifvas till en onaturlig höjd, och derföre ålägges deras innehafvare ett kostsammare lefnadssätt. Ensamt kostnaderna för det kejserliga: hofvet-uppsluka-hela-vinsten af räntekonversionen, och hvad man vunnit på indragningen inom armåen, om det ej utgifves på annat håll inom armå-budgeten, är snart förloradt å de dyra sjörustningarne, Men de finansörhållanden kejsaredömet öfvertager äro för ingen del gynnande. Sedan 1840 belastades franska statsverket med en årligen tillvexande brist, och en sväfvande, skuld af flera hundra millioner har deraf hopat sig, som man oaktadt flerfaldiga statslån ej kunnat utplåna. Pålagornas stegring kan icke hålla jemna steg med -denna utgifternas oerhörda tillvext. Trots alla bedrägliga beräkningar, som man är van vid i Frankrike, hvarest alltid en massa af supplementarkredit såsom en hotande svans hänger sig efter den reguliära finansställningen, kan man ej mera tvifla om statsverkets dagligen vexande förfall. Den närvarande hushållningen kan fortsättas en tid och resultaterna deraf döljas genom undertryckandet af allt slags oftentighet. Genom begagnande af den ännu indrägtiga statskrediten, genom administrativa lån, oankens förskotter, skattkammarinvisningar, illgripandet af sparbankernas fonder och himjen vet icke hvilka medel, hvarigenom en ransk finansminister förstår att frambringa ett ögonblickligt öfverskott i statskassan, kan den nre ihåligheten ännu en tid öfverskylas. Pressen är bunden, och den med munkorg örsedda och till händer och fötter fängslade egislativa kåren kan, äfven om den aldrig så serna ville, icke utöfva någon kontroll. Men len tid skall komma då saken icke längre ned några medel kan döljas. Endast det ängaste sparsamhetssystem skall om något mä vatt afvärja följderna af ett ursinnigt slöeri. Då skall denna luftbild af allmänt vältånd bortblåsa i ett ögonblick. Tusentals rbetare, som man nu lönar öfver statens rafter, skola se sig satta på bar backe. Somliga blifva brödlösa, andras löner falla.