Aftonbladet – 11 december 1852, sida 2

Vi ha nu för våra ögon en af dessadjupt guldfärgade golnedgångar, som förvandla hela horisonten till ett enda herrlighetens sken, och vattnet till en annan himmel. Sjön låg i rosenfärgade eller gyllene strimmor, utom der några svanhvita segel skymtade af och an, liksom sväfvande andar, och små gyllene stjernor tindrade genom glöden, och beskådade sig i den darrande vattenspegeln. Tom och Eva sutto på en liten mossbänk i en löfsal i ändan af trädgården. Det var en söndagsafton och Evas bibel låg uppslagen på hennes knä. Hon läste: Och jag såg såsom ett glashaf, beblandadt med eld.s Tömo, sade Eva, som plötsligen stadnade och pekade åt sjön, der är det,n ,Hvad, miss Eva? Ser du icke, — der? sade barnet, och pekade på det glasglänsande vattnet, som, böljande upp och ned. återspeglade hiromelns guldprakt. Det är ett glashaf. beblandadt med eld.n ;Sant nog, rniss Evav, sade Tom; och Tom sjöng: O, hade jag morgonens vingar, fn oral till bommet arje 9 nte bei Pofriad frän jordiska bög — nn z ;Hvar tror du hemmet är beläget, onkel Tom? sade va, : Deruppe ofvan skyarna, miss Eva. Då tycker jag att jag ser deto, sade Eva. ,Se in de der skyarna! de se ut som stora portar af perlor; oct du kan se bakom dem -— långt, långt in, — allt bar guld. Tom, sjung om de englar smån. Tom sjöng en vers ur en bekant metodistpsalm: Jag ser en skara af englar små, Som Herren till jorden sänder. Intör Guds ansigte de stå, Med palmer i sina händer. vOnkel Tom, jag har sett demo, sade Eva. Tom tviflade ej det minsta derpå; det förundrade ho nom icke alls, Om Eva hade sagt honom att hon vari i himmelriket, så skulle han ansett det för mer än troligt ;De komma till mig ibland i sömnen de der andarna,