Aftonbladet – 9 december 1852, sida 1

från kl. 17 8 till !y, 9 f. m. STOCKHOLM, den 9 December. Under den tid af fem månader som förflutit gedan H. M. Konungen förliden somma anträdde sin utländska resa hafva naturligtvis många sysslor, som skola tillsättas af Kongl. Maj:t, blifvit lediga samt en mängd förslager till tjensters tillsättande jemväl under tider till regeringsdepartementerna inkommit; men i följd af stadgandet i 39 S regeringsformen, att, då Konungen icke sjelt förer riksstyrelsen utan densamma utöfvas af statsrådet, palla lediga sysslor endast tills vidare kunna förvaltas af dem, som statsrådet dertill förordnars, måste alla dessa tjenster nu förblifva obesatta. Att detta stadgande när det en längre tid eger tillämpning, kommer att i åtskilliga bänseenden medföra olägenheter, icke blott för tjenstemannakårerna utan äfven för det allmänna. torde vara temligen påtagligt. Utom högre embeten, hvaribland en justitierådsplats längre tid varit obesatt, samt trenne landshöfdingeplatser, nemligen i Malmö, Christianstad och Calmar, skötas af blott tillförordnade höfdingar, hvarmed dock de respektive länen väl äfven fätt nöja sig om styrelsen befunnit sig i sitt vanliga normala skick, är ett stort antal andra tjenster såväl på den juridiska som på den administrativa banan, såväl bland ecklesiastikstaten som i armåeen och flottan vakanta, och kandidaterna samt i flera fall kandidaternas efterträdande kandidater se med längtansfulla blickar emot den stundande stora utdelningen af alla dessa herrligheter. Men då man nu fått ef sådan erfarenhet, så torde det vara i sin ordning att närmare taga i betraktande, huruvida icke berörde stadgande uti 39 Sregeringsformen kunde utgå, så att en fulltalig! statsrådseller s. k. interimsregering lika väl kunde ega att anordna angelägenheterna inom tjenstemannakårerna som den kan sköta hela den öfriga riksstyrelsen, och oss förefaller det härvid ganska klart, at! ifrägavarande stadgande, eller inskränkning ij statsrådsregeringens verkningskrets borde utgå. Om tillsättandet af tjenster tillhörde de särskilda konungsliga prerogativerna, som egentligen böra utöfvas af monarken personligen, så skulle vi kanske knappt våga att i närvarande för de monarkiska iderna knäböjande tidpunkt framkomma med berörde förslag, som då kunnat anfäktas såsom en sidovördnad emot tronens höghet; men huru vi än må betrakta denna fröga, är det för oss omöjligt att räkna utnämningsrätten till dylika prerogativer. Den är helt enkelt en alla regermgar tillhörande administrativ befogenhet, så väl i republiker som i monarkier, och om vi se på förhållanderna hos oss sjelfva, finna vi en mängd tjenstebefattningar som tillsättas af städernas kommuner, utan att det kungliga prerogativet dermed tager minsta befattning eller deraf lider ringaste förnärmelse. Det har ju till och med nyligen timat..att en med kunglig fullmakt försedd borgmästare i Piteå utbytt denna sin befattning att vara Konungens trotjenare mot den att vara rådman i Calmar, hvartill dervarande borgerskap honom befordrat. Att åberopade S i regeringsformen icke tillstädjer regerande statsråd att förläna ,adeligt stånd och värdighet, eller till grefligt och friherrligt stånd upphöjar, eller priddarevärdighet utdela, är fuwlkomligt öfverensstämmande med monarkiens rättsenliga anspråk. Det tillhör dess höghetsrättigheter att förfoga om nämnde vedermälen af den kungliga näden; men annat är förhållandet med tjenstetillsättningarne. De skola ju till bestridande af rikets angelägenheter försiggå efter befordringslagarnes föreskrifter. De skola icke utgöra något prof på näd. De skola vara handlingar af oblandad rättvisa, och vi kunna ej finna annat än att lika väl som t. ex. Calmar borgerskap kan befordra borgmästaren i Piteå till sin rådman, borde Sveriges tjugo interimsregenter kunna upphöja en rådman i Calmar till borgmästare i Piteå, om han skulle finnas hugad för ett dylikt byte, Det är emellertid nästan uppenbart att omförmälda stadgande egentligen har sin upprinnelse i någon då rådande falsk föreställning att tjenstetillsättningarne i mer eller mindre mån vore vedermälen af monarkens nåd, och sådant oaktadt regeringsformen eljest tydligen föreskrifver, att befordringarne skola ske efter skicklighet och förtjenst. I annat fall skulle väl förenämnde stadgande näppeligen kunnat nkomma i grundlagen. Denna sednare tillåer interimsregeringen att afgöra de vigtigate riksangelägenheter. Den kan fastställa okNEP CASSNET;