Aftonbladet – 7 december 1852, sida 2

KV Men tv3 års erfarenhet öfvertygade mig, att jag ej kunde förblifva deltagare i den sysselsättningen. Att ha en stor arbetspersonal af en sjuhundra varelser, som jag ej kunde lära känna personligen, eller känna något individnelt deltagande för, som köptes och drefvos,herbergerades, föddes och arbetade på enahanda vis som lika många boskapskreatur, hållna till arbete med militärisk unktlighet, — under det frågan, huru knapp portion af lifvets vanligaste njutningar möjligen skulle kunna förslå för att hålla dem arbetsföra, oupphörligt ventilerades, — nödvändigheten att ha pådrifvare och fogdar, — den oum: bärliga piskan såsom öfvertygandets A och O, begynneise och ända, — hela verket blef för mig i högsta grad vi drigt och outhärdligt; och när jag tänkte på min mors uppskattning af en menniskosjäl, ingaf det mig en verk: lig fasa. Jag: vet ingenting olidligare än att höra talas om att slafvarne åtnjuta de och de förmånerna! Det är sanning den vedervärdigaste mörja, som edra slafadvoka ter der uppe i norden föra till torgs i sin nitälskan at rentvå oss från våra synder. I det fallet ha vi här mere förnuft. Vill någon inbilla mig, att en lefvande menni ska kan: vara belåten med att arbeta hela sin lefnåd ige: uom, från dagbröckningen ända till natten; under en hus: bondes oupphörligt vaksarama öga, utan tillåtelse att för retagå sig det aldraminsta på eget bevåg och efter ege behag, under evigt enahanda trälande med ett och det gamma, och allt detta för två par byxor och ett par sko om året, Med nogsam föda och tak öiver hufvudet fö att hålla henne arbetsför! Jag önskar att den som in billar sig, att menskliga varelser, såsom ett annat ting kunna handteras lika beqvämiigen på det viset somp något annat, måtte få försöka hur det smakar! Jag skull sätta en sådan hund till arbetet med godt samvetels nJag hade alitid trott, sade miss Ophelia, att J alla samtoch synnerligen, guladen allt det der, och ansöge det för rätt och enligt med Guds ord., Historier! Derhän äro vi åtminstone ännu icke komns Alfred, som är er så afgjord despot:som någonsin gå i ett-par skor, har dock aldrig tänkt på något sådant slag undskyllan; — nej, han står rak och kavat på den gamle