Aftonbladet – 6 december 1852, sida 2

England, för att regera öfver berg och backar, och af.vinga naturen hennes skatter; och min slog sig ned i Louisisana, för att regera öfver män och qvinnor, och attvinga dem deras skatter. Min moder, sade S:t Clare, i det han uppstod och gick fram till en tafla som hängde i andra ändan af rummet, och såg upp till den med ett ansigte strålande af vördnad, hkon var elt gudomligt väsen!n Se icke på mig så förvånad! — ni förstår hvad jag menar! Utan tvifvel var hon af mensklig börd; men, så vidt jag någonsin kunde märka, så säg jag aldrig hos henne något spår till mensklig svaghet eller villfarelse; och hvaren som ännu lefver för att minnas henne, vare sig tröl eller fri, tjenare, vän, slägting, alla söga detsamma med en mun. Nå väl, kusin, denna moder är det enda som i åratal bevarat mig från en fullkomlig otro. Hon var en omedelbar lekamlig uppenbarelse och pergonifikation af Nya Testamentet, — ett lefvande faktum, som kunde förklaras, och endast kunde förklaras dermedelst att det verkligen var till. O min mor, min mor! gade St. Clare, hopknäppande sina händer i ett slags hänförelse; sedan, plötsligt sansande sig, kom han tillbaka, satte sig på soffan, och fortfor: ;Min bror och jag voro tvillingar, och folket Bäger, som ni vet, att tvillingar pläga likna hvarandra; men vi voro motsatser i alla hängeenden. Han hade svarta, eldiga ögon, kolsvart hår, och en djerf romersk profil; var starkt bygd och brunlett. Jag hade blåa ögon, guldguli bår, en grekisk profil, och var finhylt. Han var verksam och omtänksam, jag svärmisk och do!sk. Han var liberal mot vänner och jemlikar, men stolt, befallande, sträng mot underordnade, och obevekligt hård mot alla gom satte sig mot honom. Sanningsälskande voro vi båda: han till följd af stolthet och mod, jag till följd af ett slags abstrakt idealism. Vi älskade hvarandra, ungefär som gossar pläga, och kommo på det hela bra öflverenss — han var nun fars gullgosse; jag min mors. Hos mig fanns en sjuklig ömtålighet och finkänsligIhet för en mängd saker och ting, för hvilka han och I min far ej alls bade något sinne, och för hvilka de ej I kunde känna något deltagande. Men min mor gjords Idet; och derför, pir jag hade grölat med Alfred, och , min far såg strängt på mig, brukade jag ge mig af til min mors rum och sitta hos henne. Jag ser henne Jus