Aftonbladet – 1 december 1852, sida 3

Och låta kurera honom hos qväkarnely sade Phineas mycket galant det! Nå, gerna för mig. Låtom oss titt på honomp. . Och Phineas, som underssitt fordna jagt och -skogslif. hade förvärfvat liten erfårenhet i fältskärs konsten; föll på Iknä bredvid den, sårade mannenoc började varsamt undersöka hans. s r. sMarks),: sade Tor med SVag röst, sMarks, är det du? Nej min vän, detär det verkligen icke. Merks fråga föga efter dig, bara han kan rädda sitt eget skinns -Ha är sin kos längesedan. Jag tror jag fått min Hyran, sade Tom. Den för dömda. räfven,-att-låta mig ligga och dö här-ensam !Mi gamla mor sade mig-alltid att det skulle slutas för mi på det: viset. gr Ackshör det stackars kräket! Han kommer ihåg si mor nu. Jag:kan inte hjelpa att det gör mig ondt or honom. ; Tr Vackert, vackert min gosse, Bör ihga fukters, sad Phineas -då Tom jemrade sig och stötte Bort hans hand Du är. en förlorad man, om jag ej kan stämma blodet. Derpå företog sig! Phineas att tillreda ett slagg ämprovi Seradt bandage af sin näsduk, och andra material sor sällskapet ikunde förse: : Det var ni som knuftade ner mig; sade Tom me Svag. röst. ra Så.var-det; och om icke jag knuffat ned dig, s skulle du knuffat ned. 088, ser dux, sade Phineas, då ha föll på-knä för att göra sin förbindning, Ses8, 1at mi; NW anlägga det här bandaget. Vi mena vg dig; v ha intet ondt i sinnet. Du skall få Gvarteri ett hus de du skallbli skött på bästa vis, — så brå som din ege moder skulle kunnat göra, det. Bodega om Pustade: och tillslöt ögonen. Hos menniskor a Sort-äro imod och beslutsamhet någonting. helt--oc! hållet. kroppsligt, och förflyga medblodetsom bortrinner den jättelika -mannen såg verkligen Jeråmerlig ut i si hjelplöshet, ST Det andra sällskapet anlände ms nSätena suttogos..u vagnen. : Fällarna ätbreddes på ena sidantillen bäddj-ocl fyra karlar lyftade med möda Toms otympliga lekame och lade den derpå. Innan han kommit dit; afdånad. han fullkomligt. Den gamla negrinnan satte sig, i full heten af gitt medlidande, på vagnsbottnen och tog hän hufvud i sitt knä. Elisa. Georg och Jim. inrättades nig sån godt de kunde i det återstående runimety och hel sällskapet begaf sig på vägen,