Aftonbladet – 29 november 1852, sida 3

utkomma, såsom Lefnadsteckning öfver fältraarskalken af York, af Droysen, General Wollzogens memoirer, utgifna af nans son, äfvensom general Mufflings, och många andra, bevisa hvad som sysselsätter sinnena. Jag nämner detta för att beteckna opinionen. I militära kretsar aftandlas äfven frågan om Berlins befästning. Problemet behandlas åtminstone flitigt i de speciella bladen. Olyckligtvis synas dessa framtidstankar, hvilka rättfärdigas af Europas närvarande tills stånd, icke komma att leda till enhet och endrägt mellan de tyska staterna, åtminstone för det närvarande. I tullfrågan kommer man ej af stället. Väl talar man hit och dit ome omede:bara underhandlingar mellan Preussen och Österrike; men om de egt rum, synas de icke hafva ledt till något resultat. Och sedan har en ny anledning till misshällighet utbrustit mellan Preussen och Österrike rörande garnisonen i den i Baden belägna förbundsfästningen Rastadt. Med denna affär förhåller det sig på följande vis: Under revolutionen i Baden om våren 1849, hvartill anslöt sig den badiska garnisonen i Rastadt, lemnade de österrikiska der stationerade sappörerna fästningen och återvände hem. Under fredstid skall nemligen fästningen ha bäjersk garnison, men sappörer och minörer från Österrike, samt under krigstid en tredjedel Österrikare, till två tredjedelar Badensare. Man vet att kort derefter besegrades insurgenterna af den preussiska armeen, och den sednare besatte landet, som förklarades i belägringstillstånd. Dea upplösta badiska armåen skulle reorganiseras. Enligt en konvention mellan Preussen och Baden skulle denna reorganisation af den badiska armeen ske inom de preussiska vapenplatserna; emellertid skulle landet hållas besatt af.preussiska soldater. 5å snart Österrike besegrat revolutionen hemma hos sig, protesterade denna makt mot konventioaen, såsom den der stridde mot förbundslagarne, förbjöd den österrikiske förbundsbefälhafvaren i Maintz att släppa badiskal trupperna fram förbi fästningen på sin marsch mot Preussen, och fordrade slutligen att Rastadt skuile få hvad man kallar den lilla krigsgarnisonen (5,000 man), hvaraf Österrike borde ställa en tredjedel. Förgäfves svarade Preussen och Baden, att krigstiliståndet icke inträdt, stt belögringstillstindet endast var en polisåtgärd, och att Österrikes fordran följaktligen icke var grundad. Österrike protesterade icke desto mindre. Kom så kapitulationen i Olmitz i November 1850, enligt hvilken Preussen utrymde Baden och Rastadt, och detta ögonblick var badiska armden tillräckligt reorganiserad för att åter kunna ockupera Rastadt. Mesa Österrikö, som protesterat mot preussiska truppers närvaro i fästningen, ditlade genast sina !egna, och icke åtnöjande sig med den lilla krigsgarnisonen , stegrade det besättningen till 6000 man. I detta ögonblick befanns belägringstillståndet i Baden upphäfdt sedan flera månader tillbaka. Badens armå var fullständigt reorganiserad. Enligt förbundsfördragens ordalydelse bordej) Baden ånyo ställa garnisonen och Österrike endast 200 sappörer. Oaktadt allt detta aflöstes österrikiska garnisonen af andra regimenten och styrkan af 60009 man bib-hölla. Denna Preussens reklamation har kastat rniya elementer till mieshällighet mellan de två stora makterna. Jag har lagt vigt på detta förhållande, emedan det väl karakteriserar den afuadsjuka och den rivalitet som söndrar detta land. Wieneroch Berliner-kabinetten sälta sig, säsom edra läsare kunnat öfvertyga sig, till väktare öfver 1815 års fördrag vwvis-å-vis Frankrike. Men skall denna gemensamma afsigt vinnas, om den gamla och dofva inre tvedrägten ej på samma gåog försonas eller åtminstone för en tid får hvila? (Slutet fölier.)