Aftonbladet – 29 november 1852, sida 2

lith tillikan, der melodien måste börja med srundtonen gess, ej med qvinten dess. Mamsell Michal utför allt igenom Berthas varti med mycken förtjenst, och hennes vackra sopran är klingande äfven i dess högsta lägen. Med mycket behag sjunger hon bland annat fjerde akten det vackra stället Nu jag håler dig qvars, med hänförande eld något längre ram sitt ,Kom, jag ropar dig, Kom, ledsaga mig, och med glödande harm slungar hon i in gista scen förbannelsen emot den numera fskydde älskarens hufvud, uti orden Du rand af satans bränder, o. s. v. Emothenres sätt att utföra den aria hon sjunger genast vid sitt inträde i början af första akten hafva vi väl just ingenting att anmärka; men så mycket mera emot sjelfva upptagandet af denna på vär scen. Den finnes icke i det ursprungliga partituret, är sednsre tillagd, uppehäller handlingen på ett olämpligt sätt och saknar sammanhang med det öfriga, och den konstfärdighet hvarmed fioriturerna utföras lemnar en allt för ringa ergättning för den härigenom störda effekten. Hr Strandberg har fått profetens tacksamma. men ytterst ansträngande roll, och utför den, i betraktande af dess stora svårigheter, rätt bra. Det elegiska elementet, när det någon gång framträder, är hans; det tragiska minro så. Pastorelen i andra akten, Berthas kärlek, som jag eger,, är dexföre äfven hr Strandbergs förnämsta triumf i denna opera. Det fattas honom ännu denna deklamationens och rörelsernas adel, som måste uppenbara sig såsom meåfödd hos profeten, för att ve derdöparnes val inför äskådarens ögon gar hans upphöjelse skall få den grad af rim lighet, som äfven teatern fordrar. — Dock, det påstås ju, att. Meyerbeer hade partituret till Profeten färdigt i hela tolf år uten att tilllåta dess uppförande, blott derföre att han ej kunde finna en tenor, som uppfyllde de fordringar ban gjorde på profeten. Det må då