Aftonbladet – 26 november 1852, sida 2

Skall låta blin, sade S:t Clare. vÄr det något annat du vill jag skall göra?, — ,Jag skulle önska att du visade något deltagande för mina plågor; du har aldrig någon känsla för mig.n Min dyra anklagerska! sade S:t Clare. Det är verkligen bra retsamt att bli tilltalad i en sådan ton.n Nå, i hvilken ton vill du då bli tilltalad? Jag vill tala enligt order — huru och på hvad vis du täckes förordna — bara för att försona mitt fel.n Ett lustigt skratt från gården framträngde genom verandans taftsförhängen. S:t Clare gick ut, lyftade upp förhänget och skrattade med. Der satt Tom, på en liten torfbänk på gården, med alla knapphålen fullsatta med afrikanska jasminer, och Eva, hjertligt skrattande, höll på att linda kring hans hufvud en krans af rosor; sedan hon det gjort, slog hon ned på hans knä, liksom en liten sparf, under det hon allt fortfor avt skratta. xO, Tom, du ser så tokig ut! . Tom log så stilla och vänligt, och tycktes, på sitt stilla vis, vara lika trakterad af upptåget som någonsin hans lilla missis. Han slog upp ögonen då han säg sin masser, med en så der halft om förlåtelse bedjande uppsyn. . PP fru kan du låta henne hållas så der? sade miss Ophelia. ;Hvarför ej? sade S:t Clare. . Hå, jag vet inte, men jag tycker det ser för hiskligt ut!: . : Ni skulle ej, kusin lilla, finna något ondt uti att ett barn smekte en stor hund, om han också vore svart; men när det är en varelse som har tankar, känslor och en odödlig själ, då tycker ni att det är rysligt; bekänn det, kusin. Jag känner temligen väl till de föreställningar som somliga bland er deruppe i norden hysa i det afseeendet. Intet för det att vi, som ej hafva dessa fördomar, äro en bit bättre för det; men vanan har på oss samma verkan som kristendomen borde hafva — hon utplånar en oförnuftig fördom. Jag har ofta anmärkt på mina resox i norra staterna, hvilken vida större makt denna