Aftonbladet – 26 november 1852, sida 1

kräk som jag är, så tror jag att jag skulle kunna förfars med tjugu gånger mera kraft än St. Clare gör. Och huru ställer då St. Clare till för att bli åtlydd?. sade : miss Ophelia. Kusin säger, att han aldrig ge: stryk.n Nå ja, karlarna ha mera respekt med sig, kusin vet; de ha lättare att tagas med patrasket; dessutom, har ku. sin någonsin sett honom riktigt i ögat? — det är för eget — det der ögat — och när han talar bestämdt, så kommer det just som ett åskeleg. Jag är sjelf just litet rädd för det; och tjenstfolket stå som tända ljus. O, det är ingen nöd för St. Clare; och det är skälet hvarför han ej har känsla för min belägenhet. Men ni skall sjelf få se, kusin, när ni tar hand om hushållet, att det är ingen möjlighet att komma ur fläcken utan stränghet — de äro så elaka, så ränkfulla, så lata.o Den gamla visan, kan jag höra, sade St. Clare, som inträdde med lättjefull gång. Hvilket förskräckligt syndaregister de der arma kräken en gäng få att ansvara för, synnerligen i lättjeväg! Ni ser sjelf, kusin, sade han, i det han utsträckte sig raklång i en länstol midtemot Maria; det är riktigt oförsvarligt af dem, som vandra i ljuset af det föredöme som Maria och jag gifva dem, — att vara så syndigt lata., Nej det är visst, St. Clare, du är för mycket elak ! sade Maria. : År jag elak nu igen? Kors, och jag som trodde att jag talade väl till lags, som annars så sällan händer mig. Jag bjuder alltid till att sanna dina ord, så godt jag förstår. ; . Du vet nog att detta ej var din mening, St. Clarer, sade Maria. Nå, jag har väl tagit miste då. Tack för det du visat mig till rätta., : Du bjuder riktigt till att vara retsam, sade Marix. Kära Maria lilla, dagen håller på att bli så varm och jag har nyss haft en batalj med Dolf, som hiskligt tröttat mig; var hu derför så nådig och låt en fattig syndare få uppfriska sig i glansen af ditt vänliga ansigte.n . Hvad har nu varit å färde med Dolf?, sade Maria. sDen sluskens fräckhet har nu stigit till en grad som är