Aftonbladet – 25 november 1852, sida 2

Article Image
hon med försagd ton, ,att dadda icke är rätt frisk. Hon sade mig nyligen, att hennes hufvud värkte beständigt. Jo se der! det är just ett af daddas påhitt. Dadda är så lik -hela det öfriga följet — håller ett väsen Öfver hvarje liten värk i hufvud eller finger; det duger ej att uppmuntra sådant, ingalunda! I det fallet har jag tagit mitt beslut en gång för allav, sade hon och vände sig till miss Ophelia, och kusin skall finna nödvändigheten deraf. Uppmuntrar man bara tjenstfolk att gå och känna efter, och. pjunka vid hvarje liten åkomma, då lassar man på sig en hygglig börda. Jag brukar sjelf aldrig pjunka och jemra mig — ingen anar hvad jag lider. Jag anser för en pligt att bära det utan klagan, och jag gör det.n Miss Ophelias runda ögon uttryckte en okonstlad förvåning öfver dessa slutord, som föreföllo S:t Clare så obeskrifligt befängda, att han utbrast i ett högljudt skratt. ,S:t Clare skrattar alltid bara jag gör den minsta alJusion på min sjuklighet,, sade Maria med en lidande martyrs röst. Jag hoppas bara att han ej en vacker dag må komma att ångra det!s och dervid satte Marianäsduken för ögonen. 3 Derpå följde en något besynnerlig tystnad. Slutligen uppstod S:t Clare, såg på sitt ur och sade att han måste göra ett besök ute i staden. Eva trippade efter honom, och miss Ophelia och Maria qvarsutto ensamma vid bordet. i Det är just likt S:t Clare, det der! sade den sgistnämnda i det. hon med en viss häftighet slängde näsgduken ifrån sig sedan syndaren, hvars -bjerta skulle bevekas, hade försvunnit. ,Han begriper ej, bar aldrig begripit, vill aldrig begripa hvad jag i åratal lidit. Om jag vore ett af de der pjunklåsen, så kunde det låta för klara sig. En man tröttnar snart vid en hustru som beständigt jemrar sig. Men jag.har dolt mina lidanden och tålt och tålt, till dess ändtligen S:t Clare blifvit van at föreställa sig att jag kan tåla allting. Miss Ophelia visste icke rätt hvad den -andra kunde vänta för svar på detta förtroende. Under det hon funderade på hvad hon skulle svara.

25 november 1852, sida 2

Thumbnail