Aftonbladet – 24 november 1852, sida 2

mellan de otaliga fartygen vid skeppsbron. Eva utpe: kade glädtigt de särskilda tornspirorna, kupolerna och andra mera framstående föremål på hvilka hon igenkände sin födelsestad. VN Jag ser, jag ser, min Klla vän; rätt vackert! sade miss Ophelia. sMen-trösta oss! båten har stoppat! Hva är din pappa? Och nu följde det vanliga ilandgångs-tumultet — uppassare som sprungo åt tjugu håll på en gång — kar jar som släpade kappsäckar, nattsäckar, askar — qvinnoi som ängsligt ropade På sina barn, under det att alle menniskor trängde 88 i en tät massa fram mot land gången. z : Miss Ophelia satte sig beslutsamt på den nyss be segrade kappsäcken, och tycktes, sedan hon ordnat hel gin tross i den vackraste slagtordning, vara beredd at försvara den till det yttersta, Får jag ta fruns kappsäck?, Får jag bära fruns saker?. Låt mig taga sakerna, fru! Ska det int bära af med sakerna, fru?. haglade mot och öfver der värnlösa från alla sidor. Hon gatt der med vred beslut: samhet, rak som en stoppnål i en nåldyna, höll fast tag i sitt paraply: och sin Psrasollet, och svarade med e! bestämdhet som förslog att afskrämma till och med er schåare, och undrade under hvarje liten paus, i det hor vände sig till Eva, hvad i all verlden hennes. papp: tänkte på; han måtte väl ej ha fallit öfver bord, heller — men någonting måste ba händt honoms! och just som hor höll på att falla in i riktig förtvifian, kom han ändtliger med sin vanliga sorglösa gång och uppsyn, och sade, det han gaf Eva en fjerdedel af orangen, som han höl på att förtära: AG H Nå, kusin Vermont, ni är väl allt färdig, kan jaj förstå? 4 — Jag har varit färdig : och suttit och väntat snart e timmep, sade miss Ophelia; sjag började bli riktigt oro lig för din skull.s ; Nå, jag har icke varit fåfing; vaghen står och vän tar, och folket har skingrat sig så att man kan komm DAG