Aftonbladet – 20 november 1852, sida 2

I åtnjutande af ett slags hedersords-frihet, och fiek gå lög och ledig hvart han ville på fartyget. Alltid lugn och hjelpsam och högst beredvillig att. gifva ett handtag vid alla förekommande tillfällen åt alla som arbetade på fartyget, hade han vunnit hela besättningens tillgifvenhet och aktning, och tillbragte flera timmar om dagen med att hjelpa dem, med lika hjertlig beredvillighet som om han varit bland sina vänner på herrgården i Kentucky. När ingenting tycktes vara för honom att uträtta, klättrade han upp till någon grop bland bomullsbalarna på fördäcket, och sysselsatte sig der med att studera i sin bibel, — och det är der vi nu finne honom. Vid pass en hundra engelska mil ofvanom Ny-Orleans ligger elfven högre än landet på sidorna, och hvälfver sin fruktansvärda vattenmassa mellan väldiga, tjugotvå fot höga levåers, Passageraren skådar från ångbåtens däck, liksom frän tinnarna af ett flytande slott, utöfver det kringliggande landet, många mil vidt, Tom hade sålunda utbredd framför sig, i den ena plantagen efter den andra, liksom en plankarta öfver det lif som: han nu gick till mötes. Han såg på afstånd slafvarna vid deras arbetenz ban såg i det blånande fjerran långa rader af deras stugor samlade i by-grupper på afstånd från deras masseran ståtliga karaktersbyggnader och parker; oeh alltefter som den rörliga panoraman skymtade förbi, ville hans upproriska hjerta återvända till herrgården i Kentucky, med: sina gamla lummiga bokar — till hans massers hus, med dess stora, luftiga portaler, och strax der bredvid den lila stugan, öfverväxt af bignonian och multifloran. Der tyckte han sig se bekanta ansigten af kamrater, som uppväxt jemte honom från barnåren; han såg sin beskäftiga hustru, syeslande med. sina tillrustningar för hans qvällsmål; han hörde sina lekande g085ars glada skratt, och sin lilla flickas joller på hans knä — och återigen, i ett ögonblick, var allt, detta försvunnet och han såg åter soekerrörsskogarna och cypresslundarna på förbiskymtande: plantager, och hörde åter Masehineriets slammer och rama-: mel, — allt detta sägande honom allt för tydligt, att hela hans. fordna lefnadsskifte var för alltid förgånget, (Forts.)