Aftonbladet – 20 november 1852, sida 1

Följande morgon var en högtid i qväkarehuset. Mor, var uppe underst bittida, och omgifven af beskäftiga flickor och gossar, som vi i går knappt hade tid att i förbigående presentera för läsaren, och som alla rörde sig hörsammande Rachels lena: Var så snälll eller ännu lenare: Vill du inte vara så snäll!, med att tillreda frukosten. Ty en frukost är i Indianas lyckliga dalar ett inveckladt och mångformigt ärende, gom sannerligen ej var en qvinnas höfva. Under det derför John sprang tili ölen efter friskt vaiten och Simeon den Andre siktade mjöl till maiskakor, och Mary malde kaffe, stökade Rachel tyst ech stilla omkring, bakade skorpor, skar skilat kall kyckling, och spridde ett slags solglans öfver i ningen Sfverhufvud. Om det uppstod någon on, eller kollision till följd af så många unga medarbetares mindre väl afmätta nit, var hennes lena: Så, sål, eller Inte så!, tillräckligt att hje pa allt tillrätta igen. Skalder hafva skrifvit om Kärleksgudinnans gördel, som förvridit menniskornas hufvuden i otaliga generationer. Jag skulle för min del heldre vilja vara i besittning af Rachel Halidays gördel, som hindrade hnfvudena att bli förvridna, och verkade att alli gick endrägteligen. Jag tror bestämdt, att en sådan gördel vore i vira tider behöfligare. Under det alla andra tillrustningar gingo sin jemna gäng, stod Simeon den äldre i skjortärmarna framför en liten spegel i en vrå, sysselsatt med den anti-patriarkalicka förrättei gen att raka sig. Allt gick sin gång så samfäldt, å lugnt, så endrögtögen i det atera köket — hvar och en tyckte att det var så irefigt att hålla på med just Cet, hvarmed han var sysselsatt, det var en södan atmost-r af ömsesidig tillit och gcdt kamratskap öfver alit — till och med knifvar och gafflar slamrade liksom gamljudande då de lades på bordet; och kyckling och hammel fräste så lustigt i pannan, som om de funnit ett riktigt behag Vi aut bli stekta just på eådant vis; och när Georg och lisa kommo ut i köket, så mötte