Aftonbladet – 18 november 1852, sida 3

bära mitt inre medvetande, medmenniskors välvilja och aktning samt mina ad acta kastade reservationer nogsamt viltne. Här nedan skall jag söka befria mig från besagde beskyllningar. Nu och med ett, fastän oriktigt, antagande af proiokollets riktigbet skall jag styrka mitt påstående, att hr landshöfdingens förfarande, jemväl sådant det i protokollet framställes, varit olagligt, och att det iexe lyckats hr landsböfdingen genom sin förklaring att afskudda sig berörde tillvitelse. Hr landshöfdingen tror sig ega rätt både att varna och suspendera landskamreraren och äberopar till stöd derföre dels 24 i laudsböfdingeinstruktionen dels landskamrerareinstruktionen och dels ätskilliga andra förfåttningar innehällande instruktioner för ätskilliga stater, kärer och kollegiala embetsverk. Hr landshöfdiogen, som, för att än mer bestyrka sin förmenta makt öfver underordnade, benämner med kongl. fullmakt försedda personer nunderhafvande, och derigenom sä godt som förvisar dem under tjenstebjonsstadgan, har likväl här förgätit: Att 24 S af landssöfdingeicstruktionen tillkom på en tid, då sättet för Iandskamrerarens tillsättande icke såsom nu gjorde honom till kongl. embetsman. Att ifrägavarande.s oivifvelsktigt upphört att vara gällande i följd af 1814 ärs kammarrättens instruktion, i-hvilket hänseende äberopas följande af v. presidenten Fanehjelm ech kammarrättsrädet Ossxengius i deras officiella sammandrag af författningar intagna yttrande: pag. 24 14, I momentet. I händelse någon kontrollerande tjensteman, säsom landskamererare, länsbokhällare och häradsskrifvare, sig vid utöfniog af tjensten felaktigt deruti förhåller, skall Kongl. Maj:ts befallningshäfsande rätta sig efter 1734 ärs-landshöfdingeinstruktion, 24 momentet, uti början. Not. Hväd samma moment törmäler om kontrollerande embetsmäns föregäende näpsande, innan aomälan hos kammarrätten, är nu mer icke gällande, emot 1814 ärs kammarrätts instruktion, 13 ;, hvilken af tvänne utmärkta kameralister officielt uttalade Ssigt törde få inför hr justitiekansleren ega bättre vitsord, än den. nödtvungna äsigt hr lanöshöfding Gynther nu måst till sitt eget fredande uttala, men ej på någon enda laglig grund stödt. Att till och med, om 24 i landshöfdingeinstruktionen ännu vore gällande, densamma icke tillägger hr landshöfdingen öfver landskamrerarnn annan makt, än att låta tilltala och låta näpsa honom, hvilket förutsätter att tilltalet ska!l ske inför annan auktoritet. 4tt Kongl. Maj:ts förordsiug den 15 Januari 1822 förmår det landskåmererure j måga på längre tid än 14 dagar permitteras at landshöfding, hvaraf följer, att han ej heller rimligen kan af landshöfding suspenderas. Aft dencaf hr landshöfdingen åberopade 62 i instruktionon den 16 Mars 1838 rörer Skogsoch Jägeribetjening, Vill hvilka väl hr landshöfdingen icke vill hänföra landskameörerären, hvars embete, utan allt afseende på rangen, torde vara af nägon högre vigt och som utgör en integrerande del i konungens befallningshafrandes embete. 4ä tvärtom den äberopade g.n står såsom ett undantag från konungens befallningshafvandes vanliga rätt, och säsom sädan endast utgör ett bevis derom, ätt derest BT landshöfdingen skulle öfver landskameferaren, numera sedan Kongl. Maj:t sjelf funnit nödigt denna embetsmaän tillsätta, ega denna sä vädliga och redan förut längt ifrån gifna rätt, hade säkerligen icke lagstiftaren underlätit sådant tydligen stadga. Att den mängd af instruktioner hr landshöfdingen åberopar klifvit utfärdade för embetsverk vida högre än konungens befaällningshafvande samt försedda med kollegiala former, utgörande ett korrektiv mot den makt-missbrukning, som myndigheten, lagd i en endas hand, otvifvelaktigt skulle medföra, heist då uti makten ligger för den men kliga herrskningslusten något lockande. Mig synes säledes, att den makt uti ifrägavarande hänseende Konungen gifvit embetsverk, bestäende af flera personer, icke eger ringaste tilllämplighet på en embetsman, som finge eusamt besluta samt hvars hugskott och maktmissbruk icke kunde få nägon annan afnötning, än i lyckligaste fall emot en jä sido kastad reservation af en expeditionshafvande, som dock i sådan händelse, mot hvad i förevarande mål inträffat, mäste. förutsättas ega åtminstone nägon den ringaste grad af urskiljning och sjelfständighet; samt : At? slutligen om landshöfdingen än eger i sin makt att förelägga underlydande vissa bestämda, göromäl med äsidosättande af andra vigtigare sädana, ett slikt föreläggande likväl mäste ske inför protokollet, på det den underordnade men lika fullt i första rummet för följderne af underlätna göromäl ansvarige tjenstemannen mätte få i protokollet till sitt fredande nedlägga sin reservation mot de löpande göromålens nederliggande; varande emellertid ingålundå sä förfaret vid meddelandet af den befallning, hvars ätlydnad jag förmenas hafva åsidosatt; hvilken förmenta befallning deremot utom protokollet med en märklig hetta.och pä ett särdeles: särande sätt mig tilldeltes. På alla-dessa grunder tror jag säledes att hr landshöfdingen jemväl; -derest jag sädant förtjenat, icke egt nägon myndighet, hvarken till varning eller suspension; hvadan, och då ban, utan att sin pligt likmätigt anmäla mig för mitt förmenta tjenstefel till ätal ä vederbörligt ställe, faktiskt tilldelat mig varring och på förband, — se den tydliga slutmeningen i varningsprotokollet — ädömt mig suspension för en möjlig men icke begängen ny embetsförseelse, berr landsböfdingen i allt detta h ndlat lagstridigt, så att laga beifran bör ega rum, så mycket mera, som hr landshöfdingen mot detta yrkande icke haft något att påminns, utan sjelf mot mig framställt pästäenden, hvilka icke kunna annat än ätalsvis pröfvas, då de afse ansvar för obefogad klagan mot förman. (Forts. följer.) RÄRTRNÅNGS