Aftonbladet – 11 november 1852, sida 2

Kader spisar merändels ensam; hans enkla föda består förnämligast af ris, som serveras honom i form af soppor och kakor; ganska ofta under dagens lopp förtär han små hvetebröd; han äter äfven ganska gerna frukter och grönsaker och afhaller sig endast frän kött. Sidi-Aflab och Kara-Moharmed, äfvensom de öfriga araber af hvilka han är ätföljl röka tobak, men den höga rang som emiren innehar ireligionen nekar honom bruket deraf. Vi-ha nämnt, att Abd-el-Kader vanligen ensam intager sina mältider; endast stundom medger han tillträde till sitt bord ät kommendanten Boyssonnet, som bafi uppsigten öfver honom alltsedan 1848. Han mottager nästan ingen, om icke stundom general Daumas, krigsministern och nägra andra officiella besök. Hans tillbakadragenhet i detta afseende är så stor, att den fregattkapten, som förde honom från Bordeaux till Nantes då han förflyttades till Amboise, icke kunde erhålla ett samtal med honom. För öfrigt vidtager Abd-el-Kader ingenting utan ministerens tillstånd; han vet aldrig om morgonen hvad han skall företaga under dagens lopp; och den dag då han var på operan; underrättades han derom först i det ögopbliek han: borde begifva sig i väg. Emirens karakter lämpar sig gauska väl för denna saknad af egen vilja, -soni icke är oöfverensstämmande med: de orientaliska religionernas fatalism. Abd-el-Kaders: vanliga ställning. utmärker sig genom en-högtidlig värdighet, som ban aldrig förnekar; han synes ständigt sluten, tankspridd och melankolisk, föga entusiastisk för allt det märkvärdiga som Paris erbjuder konom att skäda. I sitt rum gör han ofta bön, kväböjande med ansigtetimot.-jordeny och alltid med. hög.röst; han skrifver-ofta och länge, sittande på hälarna och lutad ät högra sidan; mot alla. som nalkas honom iakttager ban: den :utmärktaste. höflighet, och. -helsar ganska graciöst: genom en böjning. på hufvudet. Han sofrer i säng på franskt vis, och.eo af.hans följeslagare hvilar i samma rum, helt nära, honom,: liggande på en bädd på golfvet på det orientaliska viset. Tillägzom slutligen, att de Araber, som utgöra Ahd-el-Kaders omgifning, för honom hysa den djupaste vördnad och nalkas honom endast med tecken till den mest vördnadsfulla undergifvenhbet., Man .finner af åtskilligt i denna uppsatts, att emiren ännu är långt ifrån att hafva erhållit sin--frihet, utan i sjelfva verket är lika mycket fånge som tillförene. Om den mycket omtalade audiens, som Abd-el-Kader hade hos Louis Napoleon på S:t Cloud, berättar Monitören: Krigsministern presenterade i lördags den 30 Oktober Abd-el-Kader för prinsen-presidenten i slottet S:t Cloud. Måhända hörde detta pslats då för förstg gången en muse!mans. bön... Under afvaktan på prinsensankomst ville Abd-elsKader uppfylla sina reHgiösa pligter. -Abd-el-Kader mottogs af prinsen med förekommande välvilja; Prinsen, som omgafs af kabinettets samiliga medlemmar: och de flesta af sina adjutanter, uppreste äter Abd-el-Kader; som böjde sis ned för att kyssa hans hand, och slöt honom med värma i sina armar. Efter denva helsning inbjöd presidenten Abd-el-Kader att bese slottet; men emiren. ville först bögtidligen föroya den-ed han i Amboise aflagt och bad prinsen om tillstånd att till honom få yttra nägra ord, hvilkas innehåll här följer: Monseigneur! Ni var mot mig god, ädelmodig; jag har er att tacka för den fribet som andra lofvat mig, hvilken ni icke lofvat mig, och hvilken ni likväl skänkt mig. Jag svär eder att aldrig bryta den ad. jag gjort er. Jag vet, man säger er, att jag icke skall hälla mina löften; men tro mig, jag är bunden genom. min tacksamhet och mitt ord; var försäkrad att jag icke skall förgäta hvad. som åligger en af profetens efterkommande och en man af min stam. Deörefter tillade emiren ytterligare: Jag vill icke endast mundtligen säga er det; jag vill äfven tillika i sdra hävder nedlägga en skrift, som för alla skall bäracvittnesbörd om den ed, som jag här föroyat. Jag öfverlemnar er derföre detta bref: det är etttroget upprepande af mina tankar.. Presidenten svarade Abd-el-Kader, att han var så mycket mer. rörd öfver detta steg, som han i-ke af honom fordrat något löfte, utan hyst förtroende till hosom och i kännedomen om hans karakter funnit en tillräcklig borgen. Han tillade, att detta emirenvs frivilliga steg bevisade, att han haft rätt att sätta tro till bonom. Följande är en öfversättning af det af Abd-el-Kader till presidenten öfverlemnade dokument: Den ende Guden vare pris! Mätte Gud fortfara att förläna seger ät Napoleon, vär herre, konungarnes herre! Den, som nu står inför eder, -är den fordne fånge, som ert ädelmoå befriade och som kommer att tacka eder för edra välgerningar, Abd-el-Kader, Mahhi 2d Dens son, har begifrit sig till ers höghet för att Mlägga sin tacksägelse för det goda som han honom bevisat, och för att glädja sig ät hans äsyn; ty: jag vär det vid. Gud, verldens herre: Ni, monseigneur, ir -dyrbarare för mitt hjerta än någon afsdem som ag älskar. Ni har för mig gjort nägot, hva j ir vanmäktig att tacka er, men som icke va man kunde vänta af eder storsinta själ och härkomst. Ni är ingen af dem som man berömmer zenom lögn eller som man därar genom be je Ni har hyst förtroende till mig, ni har icke lyssnat ill. deras ord som hyste tvifvel om mig, ni har föratt mig 1 frihet, och jag, jag har bögtidligen vid äuds förbund, vid. profeten och hans sändebud svurit der, att icke göra nägot som är stridande emot. det örtroende ni satt till mig, att jag aldrig-skall bryta not mina: löften, att jag aldrig skall förgäta edra rälgerningar, att jag aldrig mer skall sätta min: fot 05 Algeriens jord. Då Gud ville att jag skulle föra krig mot fransmännen, sä gjorde jag det; jag lät irutet tala så mycket jag kunde, och dåä-vhan ville utt jag skulle upphöra att strida, så underkastade jag nig bans beslut och trädde tillbaka, Min-religion ich min ädla härkomst göra mig det till en lag.att välla min ed och förkasta hvarje svek. Jag ärsberif afkomling at profeten) och vill icke att man skulle kunna peskylla mig för bedrägeri. Och huru skulle detta rara möjligt, då eder godhet pä ett sä lysande sätt ig på mig bevisat? Välgerningarne äro en snara, agd om kännande menniskors hals. Jag är vittne ill ert rikes storhet, till edra truppers makt, till rankrikes omätliga rikedomar, till dess ledares rättådighet och till redbarheten i dess handlingar. Det ir omöjligt att tro, det nägon, hvem det vara mä, skall kunna besegra er och motsätta sig er vilja, utm den allsmäktige Gaden. Jag hoppas af er välilja och er godhet, att ni skall åt mig bevara en lats i edert hjerta, ty jag var aflägse och ni ställde nig i kretsen af. edra närmaste; om jag icke kan ikna er genom mina förtjenster, sä kan jag det åtninstone uti. den vänskap som jag för er hyser. Mätte Gud föröka kärleken. i edra vänners hjertan ich skräcken i edra fienders.Jag har icke nägot ner att tillägga, utom det att jag anförtror mig ät der vänskap. Jag hembär eder mina välönskningar eh törnyar inför eder min ed. Skrifvet af Abd-elkader ben Mahbi ed Den. (30 Okt. 1852). — — rinsen lät emiren efter hans tal bese pal:tset. Man resenterade honom för justitieministern, som till hoiom yttrade den avmärkningen, huru föga likhet det ar mellan havs och krigsministerons embete. Ett sodt berradöme, svarade emiren, stödjer sig p LL VERK KTRS TT STIRRAR. SES SSI vr