Aftonbladet – 10 november 1852, sida 2

a jag får medel dertill — och till dess, förtrösta på ud Ib Nu skreko gossarna att herr Haley var i antågande, och i detsamma for dörren upp för en ganska obesväad stöt. Haley stod der i ett ganska dåligtlynne, emedan han var trött efter gårdagens ridt, och hans misslycsade försök att återfå sitt rof hade naturligtvis ej bidragit att göra honom vänligare till sinnes. Kom nu, neger, är du i ordning? Tjenare, min frula sade han och aftog hatten då han blef varse fr Shelby. Tant Chloe igensnörde kappsäcken, uppstod sedan och betraktade sglafhandlaren argt; hennes tårar tycktes plötsligen hafva förvandlat sig till eldgnistor. Tom uppstod ödmjukt för att följa sin nya herre, och upplyftade den tunga kappsäcken på sina axlar. Hans hustru tog flickan på armen för att följa honom till vagnen, och barnen, som ännu skreko och gräto, följde henne hölarna. Fru Shelby gick fram till slafhandlaren och qvarhöll honom några ögonblick, hvarunder hon talade mycket sllvarsamt med honom; och under det hon så talade tågade hela familjskaran tillen vagn som stod förspänd framför herrgårdsbyggningen. En skara af allt det gamla och unga gårdsfolket stod rundtomkring för att taga afsked af sin gamla kamrat. Tom hade af hela brödlaget ansetts både för en arbetschef och en kristendomslärare, och mången ärlig suck höjdes, mången bitter tår rann nu för hans skuld, synnerligen bland qYInnorna, Herre Gud, Chloe, jag tror du bär. det bättre än vi? sade en af qvinnorna, som gråtit tappert, då hon varsnade det dystra lugn hvarmed tant Chloe stod vid vagnen. ER sJag bar gråtit ifrån mig mina tårarl sade hon, med grymma blickar betraktande slafhandlaren som nu närmade gig. Det måtte inte finnag några tårar mer i min gamla kropp. Sitt upp!, sade Haley till Tom, i det nan fraratög ar vagnen en tung fotblack, med hvilken han fängslade fötterna på Tom. Forts.)