Aftonbladet – 9 november 1852, sida 2

värd utanför. Bertha störtar in blek och förstörd, lyende undan sina förföljare. Hon gömmes skyndin b ait ler plikta med lifvet. Johan bönfaller fö un förskosiong. Knektarne införa modren och svinga edan yxorna öfver hennes hufvud. Det förfärliga alet mäste göras, och Johan beslutar sig att uppffra sin brud för att rädda sin moder. Grefven tjägsnar sig med knoektarne, som släpa Bertha med ig, och Fides, fri från sina bödlar, välsignar sonen ör.den uppoftring han gjort för sin moders skull. De äterkommande vederdöparne fiona numera hos Johan ett villigare öra för deras maning till uppror mot förtryckarne och för deras försäkringar det han vore af Gud kallad till stora värf. Han förenar sig ned dem-och öfvergifver ännu samma natt sin moler, under det hon sofver, för att med sina nya vänner gå nya öden till mötes. Tredje akten visar oss vederdöparnes läger uti en skog i Westfalen. Det är vinter, och lägret är slaget vid stranden af en tilltrusen sjö. Krigare återxomma med fångar och byte och uppstämma krigiska sänger, hvari mord och plandring blandas med bibelspräk. Öfver isen kommer bondfolk af bäda könen, gamla och unga, dels äkande i slädar dels gående på skridskor, och medföra allehanda matvaror till lägret: Natt, hvimmel, munterhet och dans. Den sistnämnde utföres till en del på skridskor med facklor, s i Scenen förändras och visar oss det inre af ett tält, uti hvilket ett par af vederdöparaes anförare rådslå om angelägenheten att storma den närbelägna staden Mänster. En främling, som blifvit gripen i skogen, införes. Han säger sig hafva gått vilse, ställer sig dock nu säsom ville han taga värfaing och göra gemensam sak med upprorsmännen samt svär hvad som föresäges honom, att försvara bönderna, bränna klöstren, hänga adeln. . Man dricker: och sjunger på saken. När eld slås upp, igenkänna dock vederdöparne till sin öfverraskning uti främlingen ingen mindre än den hatade gref:e Oberthal sjelf. Han dömes nu genast till döden, och man är just i begrepp att göra processen kort, då Johan, numera profet och upprorsmännens högste anförare, uppträder och benädar honom. Grefven berättar för Johan, att Bertha hoppat i floden för att rädda sin ära, men äter kommit: upp. med lifvet och just: nu vistades i Mänster. Johan, som hittills tvekat att anfalla denna stad, beslutar nu att storma den. i Man förflyttas åter till lägret. Upprorsmännen knota, att Johan icke för dem emot staden. Han uppträder, lofvar att tillfredsställa deras stridslust, uppsänder tillshimlen -enbön -om : hjelp, förkunnar för sitt-folk,-att-han redan ser englarne i skyn sjunga segerhymner, och för-så den uppeldade fanatiska hoper till störms.Solen gär i detsamma upp i prakt, och på andra sidan sjön ser man stadens murar och torn glänsa i morgonens guld. Vi flyttas nu i fjerde -kten till en plats utanför rädhuset i Mönster. Staden är redan intagen af ve derdöparne, .och borgrarne hurra högt för profeten, under det da i.tystbet förbanna. honom. Det är just den-dag; pä hvilken han skal-läta sig krönas til konung. Fides; tärd af älder, fattigdom och sorg, xommer: staplande och sättersig: på eu sten. Hoa igger almösör af de förbigående för att läta läsa en messa för sin Sons själ. Berts kommer ock, men förklädd säsom pilgrim. De bäda olyckliga qvinnorna igenkänna hrarandra och berätta hvar och en sina öden, Man erfar härvid, att Fides genom en list af kederdöparne blifvit narrad att tro sin son vara döds Hon är :8å längt ifrån att ana det den så kallade brofeten just är hennes egen son; att-.hon: tvärtom afskyr och förbannar profeten såsom: sin Johans för. mente mördare. Bettha iotages vid henues til icke blott af sammiå hat och afsky för profeten, säsom den der har mördat hennes troloivåde, utan fattar äfven let djerfva beslutet att pi honom hämna sin brudgums död. Emeilertid förberedes kröningen. Skådebsnan förändras, platsen försvioner, och man har framför sig iet inre af-domkyrkan i Munster i den praktfullaste kirkitektur. Man ser det högtidliga kröningstäget taga genöm kyrkan. Profeten krönes vid-högattaret, beh under det vederdöparne der frarame i kyrkan appstärtma en bön för den nye konungen, knäböjer hans moder i förgrunden och nedkallar Guds streff sfser hans hufvud. Johan stiger ned från koret med kronan på sitt hufvud; modren reser sig i det. samma, igenkänner honom och skriker: bomin soal!a Johan -vill: försi störta i henves famn, men hejdas af sin oibgifning, ställer sig derpå som han icke kände heime; och förklarar henne omsider, när hona ändå icke upphör att kalla honom sia son, för vansinnig. slutligen förmär han till och med genom en fint mos dreb sjelf ati förneka sig. Han later nemligen, efter ätt först med nägra ömma ord hafva upptändt iea arma qvinnans moderskärlek, de kringstäendea draga sina svärd, och uppmanar dem att döda hos nom, om. de skulle finna att han bedragit dem; derpå förnyar-han frågan till sin moder: Är jag din soa? och den -olyckliga svarar nu: Nej, jag tog fel... ban är ej min son. Man ser derefter den förkrossade modren gripas och fängslas af vederdöparne, under det kören ävyo uppstämmer sitt: Domine sal vum fac regem! (Herre, bevara konungen!) : När törhänget åter uppgär till femte akten, befinner man sig uti ett underjordiskt fängelsehvalf under slottet i Mönster. De trenne anförarne. för vederdöparne rädpläga här ett ögonblick i hemlighet om hvad som nu må vara att göra, då kejsaren säs ges vara i antägande med fördubblad makt och genom ett permbref lofvat dem att få behälla lif och egendom, om de blott ville utlemna profeten. Desse Johans förförare, som hittills begagnat honom till verktyg för sina planer, tveka nu icke att uppoffra honom för att rädda sig sjelfva. Sedan de gätt, införes Fides säsom fånge. Hon slites mellan fasa och kärlek för sin son, nedkallar ena ögonblicket himmelens vrede öfver hans hufvud och beder i nästa ögonblick Gud sända sina englar latt bevara honom. Snart kommer Johan ned till henne. Moder och son äro ensamme. Angerfull ber Jhan henne om förlåtelse, men hon stöter honom bort ifrån sin famn, veknar dock smäningom och hänvisar Thonom att söka förlätelse hos Gud. Bertha kömmer nu äfven ned, härande en fackla och rufvande hämds Hon har erfarit, att ett krutförräd förvaras uti källarhvalfvet bredvid, och kommer för att antända det och sälunda förvandla hela slottet med profeten, hans I folk och sig sjelf till grus och askaVid äsynen af Johan lifvas hon af glädje, men fortfar att-förbanna den för henne okända profeten. Johan, förkrossad; beder sin mor icke förråda honom, Fides söker lugna Bertha, utan att likväl ännu säga henne att Johan just är profeten, och alla tre börja hoppas på en framtid af kärlek, frid och ro. Men nu kommer ett bud och berättar för Johan, att han är förrädd och att fienden redan trängt in i slottet. Bertha upptäcker nu, att Johah är profeten. Hennes kärlek förs vandlas till afsky, hon uttömmer sig i förbannelser öfver den hon älskat och slutar med att gifva sig sjelf döden. I Man flyttas nu till en praktfull sal i slottet, der Johan sitter vid ett rikt bord, omgifven af pager och tärnor, som betjena och fira honom med jublande om Ah nr ANS