Aftonbladet – 6 november 1852, sida 2

— Ibland allt hvad den franska pressen på sitt förtäckta vis yttrat mot Frankrikes närvarande regeringssystem, kunna vi knappt erinra oss något skarpare än hvad Union med sista posten yttrar om den ringa utsigten till fred under den närvarande regimen. Efter att i allmänhet hafva förordat freden, fortfar tidningen sålunda: Vi önska denna politiska fred, som är hatets och partibitterhetens afväpning; det är den sällsyntaste at alla slags freder, emedan det är den som fordrar mesta dygd och oegennytta. Hvad nationernas fred med hvarandra beträffar, sä är den endast af värde om nationerna derigenom försäkras om ett fullare ät vjutande af sin frihet. De göra en ödemark och kalla den fred, sade barbarerna i fråga om romarne. Det finnes en fred som är värre än ödemarkens, och det är — dödens. Man har alltför mänga gänger upprepat, att fred är framsteg. Är det ej underbar: att de tidsskiften, som kastat mesta glansen på konster och vetenskaper, varit de af krig mest oroade? Freden är framåtskridande, så vida den ej är förruttnelse. För att proklamera freden, lätom oss göra allt hvad vi kunna, på det den mä blifva en fri utöfoiog af hvad som utgör folkens ära. Freden får icke bli förständets och karskterens förnedring; ev sorglig fred blir det, om allting skall inskränkas till en slapp och sorglös njutning, till begärens tillfredsställande, ti!l täflan i yppighet och nöjen! Den fred som pu äåträs och utbasuneras skall troligen bli bättre; men lätom oss ej glömma, att freden icke har någon trygghet och verklighet utom i rättvisan och lagarne. I.Ljuft är fredens namu, säger Cicero, ty freden sr lugn frihet. Det är en sädan fred som folken böra läras att älska. Hvarje annan fred löper fara att sammanfalla med slafveri.