Aftonbladet – 4 november 1852, sida 2

1 a o Gustaf II:s familjeförhållanden. (Ur Minnen ur Sveriges nyare historia.) (Forls. från N:o 256.) Följande dagen fann Munck nödigt att sjelf tala ned drottningen. Han försäkrade henne, att konunen med största ledsnad förebrädde sig sitt uppföande mot sin gemäl, samt att han genom ny kärlek ch nytt förtroende vore färdig att försona sina förra el. Munck taiade med så mycken värma, och visade ig så öfvertygad om sanningen af hvad han ä konunsens vägnar försäkrade, att drottningen blef helt och vället vunnen för hans afsigter. Hon kunde ej dölja in glädje, utan frägade blott, när hon kunde få det vöjet träffa sin gemäl enskilt. Hon mäste också ofva Munck, att vid sammanträffandet med konunsen ej i det ringaste röra vid det förflutna, samt att under intet vilkor för honom uppenbara, det fröken Uggla hade blifvit intagen i förtroendet, hvilket Munck hade gjort endast af vördnad för drottningen. Då Munck berättnde deMn yet ade okdligt att :ala med drottningen. Alla Muncks uppmaningar att förmå honom fullfölja sitt beslut voro förgäfves; konungens blyghet öfvergick alla gränser — — — Dagen derpä kallade drottuingen Munck, samt frågade honom med mycken stränghet, hvarföre hon ej hade kunnat fä det enskilta möte med konungen, som hon, i anledning af hvad Munck sä nyligen å dennes vägnar försäkrat henne, hade begärt. Hon visade sig öfver höfvan bedröfvad, och detvar endast med stor möda, som det lyckades Munck att lugna benne. Hon lät ändtligen öfvertala sig att sjelf begära ett samtal med konungen. Tillfälle härtill yppade sig snart. Då konungen om aftonen samma dag efter soupern som vanligt tog god natt af drottningen, fattade hon honom i handen och anhöll om ett hemligt samtal med honom. Konungen blef högst bestört, och svarade endast: I morgon e. m.!, Följande dagen kallade konungen Munck, då ban eriprade honom om det vilkor han fästat vid löftet om mötet med drottningen, nemligen att Munck första gängen skulle vara närvarande. Munck lyckades snart, ehuru, som man väl kan förstå, ej utan invändningar ä drottningens sida, att härtill vinna hennes bifall; men det bade så när aldrig lyckats bonom att framkomma till konungen med svar från drottningen. Han fick nemligen vänta i fulla två timmar, innan han blef insläppt, och hvad tror väl läsaren; att den store Gustaf härunder företog sig? Han tills bragte dessa runda två timmar i sin — garderob, under den största hjertängslan och utan att veta hvad ban skulle taga sig före. Då han ändtligen inkom i sängkammaren, bad han Munck lägga handen på hjertat. Kännande huru häftigt det slog, sade denne: Om E. M. icke skyndsamt slutar denna affär, skola förberedelserna lägga E. M. i grafven. Derföre gär jag genast till drottningen och säger att E. M. kommer., Fäfängt höll honom konungen tillbaka. Denne tog då raskt sitt parti och följde Munck in till drottningen. Så snart konungen i fördjupningen af rummet blef sin gemäl varse, skyndade han fram och föll henne med mycken häftighet i famnen. Drottningen besvarade detta utbrott af en länge slumrande känsla med samma liflighet och ömhet. Efter en stunds tystnad: inföll Sofia Magdalena: Jag ser ändtligen, att Herrar har medlidande med mig och gör mig lycklig. Gud styrke E. M. i dess beslut att hädanefter bemöta mig med kärlek och godhet. Jag skall bemöda mig att alltid göra mig deraf värdig. Härpå