Aftonbladet – 29 oktober 1852, sida 1

22 SPIN BSR nee sar NOTE et lyder på mångahanda sätt, allt efter olika lynnend och öfveriygelser. sFrån Frankrike äterväsdande lIsndsmän — icke blott de, som genomt samhällsställning eller konservativa tänkesätt kunna anses böjda att öfverskatia den ätersåndande ordningens fördelar, utan äfven män ur sdra samhällsklasser, näringsidkare, handlande och bandtverkare — förena sig alla uti att prisa detta lands och isynnerhet dess hufvudstsds lugn, den betatenhet med den närvarande stäliningen, som räder ho:fide närande klasserna och hos sjelfva folket, bvårs armar förut begagnades af orostiftarne och hvars blod flöt för deras brottsliga företag. De som föreglende är, bäde före och efter Februari-hvälfningen, besökt Paris, kunna icke nog utlägga jJemnförelsen till fördel för det närvarande. Förr voro alla sinnen upptända; de politiska frågorna för dågen störde affärer och alla förhällanden man och man emellan; nu deremot sysselsätter sig enhvar med sitt och blandar sig ej uti hvad ban icke förstär; arbetarne äro lugna och sjelfve belätne, nästan ännu mera än deras mästare, med att icke dagligen eggas och hetsas af eldanstiftande tidningar och på knutarne Ikaliande anslag o. s. V.p Sådana äro de tjusande skildringar, som den konservativa tidningen fått mottaga af sina från Paris återvändande vänner. Afven vi hafva samtalat med åtskilliga personer, som besökt Frankrikes hufvudstad under de aldra sista veckorna, men deras omdömen utfalla litet olika, äfven sådanas som ej bry sig synnerligt om politik. De neka ej den öfverdrifna eptusiasmens verklighet, men de finna deri något gjordt, konstladt och onaturligt; ndet är ett hysteriskt skratt,, sade oss för några dagar sedan en från Paris återvändande ltteratör. Den, som såg Paris lördagsmiddagen vid presidentens ankomstx, heter det i en enskild skrifvelse med gårdagens post,, och såg det tre eller fyra timmar sednare, skulle hatva trott att det ej var samma stad. Husen, boulevarderne, gatorna, triumf-bågarca äro de samma, mängden böljade gapande på den officiella ekläreringen utefter boulevarderne och Rue Rivoli, men entusiasmen, som för några timmar sedan lågade, var utbrunnen, och ett sömnigt eller rent af missmodigt uttryck satt nu-som en sordin på den nyss så högstämda fröjdens harposträngar.s Det är lugnt, och de vänliga bestyren bafva återtagit sin jemna gång, det är sannt, men derföre är det långt ifrån ait tryggheten är återkommen. Det finnes ett spöke som lurar i bakgrunder på all fransysk glädje, och det heter — le lendemain. Hvad skall komma i morgon? så hviskar man sins emellan. Frankrike önskar freden, men det beryktade talet i Bordeaux har ej förmått att aflägsna en do? fruktan för kriget. Finanserna ge ingen säkerhet; man intar fruktansvärda återfall i den onaturligt uppdrifna kursen, så snart den elastiska dette flottante icke låter sig i smyg vidare uttänjas. Så är sinnesstämningen hos medelklasssen och vetenskapsmännen, har man sagt oss. Det förskräckhgaste är att man ingenting vet, ingenting fär veta, nu sedan pressen lyder elysgens kommando elier mäste tiga. Man får ej en officiell sifferuppgitt som man kan lita på. Afven talfriheten är döds; der fem perconer äro i ett rum, hade en berömd fransysk vetenskapsman nyligen yttrat till en af våra bekanta, der må man ej föreställa sig att det finnes mindre än tvä spioner). Emellertid srika clyssgens legohjon öfver den svindlande höj.en af Frankrikes närvarande lycka, och frihete:1s fiender i alla länder instämma tanklöst i skrilet. Vi se, heter det uti en 1 vår stora konservativa tidning införd artiFre ur något af Elysåe-bladen, vi se tillika Frankrike nog stort; starkt och fritt, för att utom sina gränsor utöfva detta afgörande inflytande, hvars helsosamma verkningar äro att förlama den revolutionära andan uti Europa, samt befria äfven närgränsande stater från de bekymmer och de faror, hvaraf de äro omgifna. Vi börja redan se tillflöden af dessa välgerningar. Frankrike åtager sig att utrota demokratien och återställa lugnet i alla europeiska stater, mot en liten obetydlig återtjenst, nemligen att pressen släs i bojor. Vi gratulera samtliga regeringar att slippa allt bråk för så godt pris. Vi tvifla ej att mången skyndar att upplåna köpeskillingen för att få sitt land delaktigt af Frankrikes lycka. Och är publiken allför skandalälskande, så kan man ju a!ltid, då man utrotar den politiska pressen, spara något älsklingsblad, som erhöller monopolium att munstra allmänheten med den vanhga portionen af infanmer, hvilka till och med tå hemtas frän höga och fridlysta områden, endast älsklingen för öfrigt nitiskt kämpar mot friheten och vid högridhga tillfällen åtager sig att prestera det beböfliga qvantum af kopens biallssor!. Sådana toleranser ser man alia dagar. De äro endast ett litet förspel till den gränslösa lycka, som napoleoniska styrelser nu som bäst förbereda åt folken. i Hurudan är i sjelfva verket den Frankrikes lycka, hvarom så mången nu för tiden! skriker sg hes mot betalning? Har fäderneslandets räddare) förmått lyfta nationalkänslan och nationalsnillet? Tvärtom hafva de ideella intressena i Frankrike på ett är kommit i det djujer förfall. Napoleon den store tålte som ekant icke ideologerna, och den lille vill icke ge honom efter i förakt för den högre bildningen. Den högre uppfostran är tillintetgjord,