Aftonbladet – 29 oktober 1852, sida 1

rådande draget, i förening med en vidsträcktare och högre själsodling än som vanligen kommer på hans medbröders lott, så betraktades han med stor vördnad, såsom ett slags prest ibland dem; och den okonstlade, hjertliga, uppriktiga tonen i hans förmaningar skulle väl kunnat uppbygga äfven mera bildade personer. Men det var i bönen som han isynnerhet utmärkte sig. Intet kunde öfverga den rörande enfalden, det barna-rena allvaret i haris bön, förskönad af bibelns språk, hvilket tycktes till den grad hafva tagit makt öfver hela hans väsen, att det liksom utgjorde en del af hans tillvarelse, och nära nog omedvetet flöt från hans läppar: han bad, för att nyttja en gammal negers uttryck, cupprikteligen. Och så stark verkan hade hans bön alltid på bans fromma åhörares känslor, att det ofta tycktes vara fara värdt att den alldeles skulle öfverröstas i ymnigheten af de gensvar som från alla sidor kommo honom till mötes. Under det detta uppträde försiggick i tjenarens koja, tilldrog sig ett af en helt annan beskaffenhet uti husbondens ståtliga hus. Slafhandlaren och herr Shelby sutto tillsammans i den bekanta matsalen, vid ett bord betäckt med: papper och skrifdon. Herr Shelby höll på att räkna några sedelbundtar hvilka ban, sedan de blifvit räknade, öfverräckte åt slafhandlaren, som likaledes räknade dem. Alldeles riktigt,, sade den senare, återstår nu att skriva under de här. Herr Sh-lby ryckte hastigt till sig salubrefven och underskref dem, liksom en den der sö fort som möjligt söker göra ifrån sig en obehaglig förrättning, och öfverräckte dem sedan jemte penningarna, Haley framtog ur en sliten resportfölj ett permebref ) som han, efter eit ögonkast derpå, öfverlemnade åt hr Shelby, hvilken tog det med en årbörd af dämpad ifver. i pSe sä, nu är det gjordty, sade slafhandlaren och uppsiod. ) Alla lagliga handlingar skrifvas i Förenta Staterna, liksom i England, på pergament. Öfvers. anm.