Aftonbladet – 26 oktober 1852, sida 2

det utgår ifrån en tidning. Men sjelfva hafva de inga förslag att göra, och så föredraga de att göra — ingenting; hvilket visserligen också är det beqvämaste. Kungliga Teatern. Vår utmärkte skådespelare hr Dahlqvist hade i går sin recett å Kongl. Teatern, och hade att fögna sig af ett godt, ehuru ej alldeles fullt hus. RS Först gafs en tableau vivant, efter Murillos berömda Marie himmelsfärd, som för Soults galleri nyligen inköptes till franska nationalgalleriet i Louvren för en summa af nära en half million svenskt rgs. Vi beklaga uppriktigt att denna uppvisning måste anses fullkomligt misslyckad. Vi hafva ej sett originalet, men vi saknade i hufvudfigurens (fru Bergmanssons) uttryck denna milda och smäktande vekhet, som utmärker Murillos madonnor i Dresden och Mänchen. Vi föreställa oss att fru B:s fina ansigtsbildning skulle lämpa sig bättre för Rafaels figurer. Mängden af gestalter och figurhufvuden gjorde att intet enda åstadkom något rätt intryck; ett af barnen gäspade så grundligt att det nästan väckte allmänhetens munterhet. Ljuseffekten äfvensom anordningen var god, men illusionen alldeles förstördes af de klumpiga molndekorationerna som snarare tycktes tillhöra någon gammal brädgård än luftregionerna. Om Gutzkows femaktsdrama Patkull, som derefter gafs för första gången, vilja vi efter en enda representation ej afgjordt yttra oss. Bibehåller den sig mot förmodan på scenen, skola vi dertill -återkomma. Patkull synes oss ega den moderna tragediens vanliga förtjenster och fel, några vackra och eftektrika momenter, men brist på sammanbindning och karaktersutveckling, hvarförutan intresset omöjligen kan jemt underbållas. Med afseende på svenska publiken är ämnet särdeles olämpligt, då nationalkarakteren och nationalhjelten Carl XII här stå i en högst ofördelaktig dager. Svenska hären ligger för Dresden, medan underhandlingarne bedrifvas för freden i Alt-Ranstadt. Carl XII har gjort Patkulls utlemnande till hufvudvilkor; och Gutzkow ser derföre i de blå och gula uniformerna ingenting annat än bödelsknektar, blindt lydande en despot, som saknar alla högre moraliska begrepp, alla känslor för folkrätt och mensklighet. Den fint utbildade, utsväfvande och karakterslöse Fredrik August (hr Almlöf) gör intet uppfriskande intryck ; äfven efter sitt beslut att i hemlighet skaffa Patkull tillfälle att undkomma från sitt fängelse; kan han ej ingifva oss något betydligare deltagande. Kurfurstinnan Anna Sofia (fru Wennbom), är synbarligen ämnad att genom sitt stränga och puritanska väsende bilda en effektfull kontrast mot det kungliga lättsinnet, men faller för mycket in i öfverdriftens karrikatur och stöter derigenom alldeles bort läsarens intresse för och uppfattning af detta förhållande, som af författaren behandladt med mera spirit skulle hafva blifvit af stor verkan. Anna von EinBiedel (mll Jacobsson) är en täck och älskvärd fröken, men man saknar hos henne nästan all personlighet, och hennes ingripande 1 handlingen är matt; med ett ord, hon är mera ett flyktigt utkast än en gedigen och genomarbetad personlighet. Hufvudpersonen (hr Dahlqvist) är den mest lefvande af alla styckets karakterer, men äfven Patkull förmär ej ingifva det intresse författaren åsyftar. Ridderlig, frimodig, snillrik och patriot, väcker han mera vår beundran än vårt deltagande. Detta kommer måhända till en del deraf, att den frihet för hvilken han stridde, adelskastens makt och frihet, är något helt annat än de frihetsbegrepp, som komma samtidens hjerta att slå. Patkull, den lifländska ädlingen, czar Peters ambassadör, kan ej för en svensk publik bli hvad författaren ämnat honom. Och dessutom är hans karakter löst och slappt tecknad. Man hör talas om i:ans djupa teologiska forskning, och man får en : ing att kurfurstinnan fattat ett djupt intres... för hans allvarliga sinne, som midt i det liderliga hofvet borde göra honom till en egendomlig och framstående personlighet. Men författaren har ej utfört detta parti af teckningen, och man vet knappt om Patkull är upprigtig i sin vördnad för det heliga, eller om han blott koketterar med bibeln för att göra sig angenäm hos den gamla pietistiska kurfurstinnan. Hvad som således i vårt tycke utgör styckets svagaste sida, är bristen på ett ämne för vårt deltagande, och detta är en stor brist i kemisten ———————— —— OR ARENA