Aftonbladet – 23 oktober 1852, sida 1

bufvud, ocK sysselsatt med att kalla honom till sig. Min-Gud! Hvem har hitsändt er i detta ögonblick ? sade Guiseldaoch darradeaf glädje då-hon såg Kronsköld framför sigs Min goda engel; eHer rättare vår; ty jag träftar er, som det tyckes i ett sorgligt behof af-bistånd.. Hvad-har här händt?. Guiselda berättade nu hvad vi redan känna om Nathanaels sändning-till-genaralens räddning, samt om anledningen hvarför hon: befann sig här. Så blef detta utgången!.: såde Kronsköld och suckade. Himlen bevare -generalen!... Men: här måste vi icke förlora något ögonblick; för den ringa-:hbjelpvi förmå bjuda. Detsynes som vore ingen tid att förlora.s Ni har rätt! Kanske skola likväl våra förenade bemiidanden lyckas.n . Krohsköld spratig upp på skäret, såg sig omkring och kom -efter några ögonblick tillbaka. Jag: har funnit ett ställen, sade han, der vi kunna bereda honom en hviloplats, och dit vi genast måste försöka att föra honom. Detta ställe varen fördjupnivg mellan et! par höga klippstycken, i hvars remnor några taHar och björkar uppvext, hvilka sednare vänligt viftade sina smidiga grenars -grönska öfver den mjuka mossans bädd i pergskrefvans djup; dit stormen icke tränger och regnet sparsamt faller. Här bredde Kronsköld sin och sin följeslagares -kappa öfver -mossån, och sedan han, af ärorna och tofterna i de båda båtarne, sammanfogat ett slags bår, blef Natbanael derpå ditburen och nedlagd. Ehuru försigtigt och varsamt detta verkställdes förorsakade det likväl Nathanael smärtsamma plågor samt en ny häftig blodsförlust.