Aftonbladet – 19 oktober 1852, sida 1

Igom herrskade i rummet, en så eterisk ka rakter ät hela heunes väsende, att hon saarar. liknade en uppenbarelse från en högre region den en sky i nästa ögonblick skulle upplös: i sin dimma, än en varelse tillhörande denn: ;matcriella verlds natur. Ni Ulrika! sade konungen, med vreden: flammande låga på sin kind. nxOch der edra barn!s sade grefvinnan och visade på de små amorinerna, de små greft varae Hessenstein, den ene fem, den andre fyra år, hvilkas samme dag inträffade an komst, genom grefvinnans omsorger, ännt icke blifvit konungen bekant. Man kunde verkligen icke 8e något mer rörande än de små bildsköna barnen, som, trötta af resan och väntan, insomnat blanc blommorna, med kärlekens attributer på sin hånd. Ni fattar och ni älskar de heliga, oupplösliga band, eo: naturen knyter mellan en faer och dess barns, sade grefvinnan. Ni har sjelf nyss uttalat sa vackra ord; det Ingna mig öfver cc lor för dessa, och hon visade åter p . Efter det första leendet, som den öfverraskande anblicken af barnen aflockat konungen, mörknade hans panua och han sade: Ni har vågat spela mig ett spratt, Ulrika! Ni trotsar på er makt, men ni glömmer at jag är konung. xNej, ers majestät, jag glömmer det icke. Öaskligt för er egen skull. Men det smärtar mig att ni sjelf till den grad glömmer att majestälets ädelmod är majestätets majestät, att ni säljer det för det låga priset af — ett brott.o Ulrika! utropade konungen och hans kin. der blefvo blozsande. Är det er det tillkommer att föra detta språk?s Mig, ers majestät, emedan jag djupast känner dess ganning, känner att brott är brott, oaktadt alla de äretitlar, den prakt, rikedom och glans hvarmed den konungsliga makten förmär förgylla det. Icke svider såret mindre om det döljes under purpuromsiag! Icke ti