STOCKHOLM, den 19 Oktober. Med verklig förvåning ha vi förnummit, att de konservativas hufvudorgan, för att försvara de yttrade åsigterna om den urgamla svenska folkfrihetens nästan okränkbarhet, framåragit sådana satser som den vatt roten för svenska samhället är odalbonden och odalrätten och att dessa båda ntgöra svenska sambhällsförfattningens grundvalar, och, för att gifva ett exeropel på deras inflytande till motvigt mot konungamakten, anföres, hurusom redan för åttahundrade år tillbaka en folkets man, i allmogens namn, kunde erinra sin konung om gammel sed att i angelägna mål taga råd, och att konungen måste i sitt svar erkänna, satt Svea konungar alltid låtit bönderna med sig rådas, hvarvid äfven tillägges, att samme konung sedermera blifvit påmind om att salle Svear ville åtnjuta gammal lag och sin fulla rätt och att shans krona vacklade, emedan han hade rifvit allsherjardomn. Det är således den under hedniska tiden uppblomstrade nästan republikanska friheten som föresväfvat Svenska Tidningen, då den talat om vår urgarola frihet, och det är Thorgny och dylika folkfribetens försvarare som åberopas till stöd för åsigterna om denna frihets förträfflighet. Skall man tro sina öron? Ha våra konservativa, för att undgå farorna at den nyare tidens frihetssträfvanden, blifvit så grundligt tillbakaskridande, att de vilja åter upptaga den gamla friheten sådan som den var för 1000 år sedan, samt med upphäfvande af alla ståndsskillnader och herremannaklasser åter införa den gamla odalmannafriheten? Detta är verkligen större medgifvand:n åt frihetens sak än vi hade väntat från det hållet, och för vår del kunna vi gerna förklara, att om man är färdig att bestämma folkets rättigheter efter det frihetsmått, som i Thorgny egde en lika kraftfull som vältalig försvarare, så kunna de liberala dermed vara temligen belåtna. Om odalbonden är grunden för Sverges samhällsförfattning, sådan den nu bör utbilda sig. så biir det ju nödvändigt att från denna författning aflagsna alla sednare tillsatser som stå i en så skärande kontrast mot berörde grund; ätt de helt och hället förstöra den. Då bör man skynda att undanskaffa adelständet med sina pergamentsrätugheter, äfvensom presteståndet och icke fänka på att gifva konungens tjenstemän någon politisk rätt, ty sådant strider helt och hållit emot den urgamla folkfriheten. Men sannolikt vilja de konservativa icke hafva någon praktisk tillämpning af de vackra åsigterna om den urgamla friheten, och detta synes också tydligt deraf att Svenska Tidningen, på samma gäng den lofsjunger nämnde frihet, deremot i anledning af densammas undertryckande under slånga tider af medeltiden samt under åtskilliga af Wasakonungarnes envälde tröstar sig med den omständighet, att friheten under dessa tider valdrig varit upphäfd eller utrotads, uten endast hämmad. Om rfolkfribeten och folket några hundra år undertryckas a aristokratien och enväldet, gör detta ingenting till saken. Sådant bevisar icke att folkets rättigheter blifvit sförnekades. Genom en ny revolution kunna de ju återstälJag, och deraf ådagalögges att de icke varit autrotades, Det är väl också i sistnäronde hänseende som de konservativa finna den urgamla friheten förträfflig. Man behöfver ju ej förneka, upphäfva eller utrotas den, man blott hämmar, den och den fortlefver lika bra under seklernas lopp. Likasom värmen kan finnas i en kropp utan att förmärkas, och då kallas latent eller dold, så kan äfven vår förträffliga surgamla, folkfrihet fortlefva under seklers lopp i så kalladt hämmadt, tillständ, men den förlorar deraf icke det minsta af sin förträfflighet, den lider till och med enligt Svenska Tidningen icke den ringaste rubbning. och när en högst väsendtlig del af det folk, som under de lyckligare mellantiderna fått åtnjuta äfvensom försvara denna frihet, underkufvas af en fremmande fiendtlig makt, såsom då Finland underlades ryska spiran, gör icke heller detta den ringaste rubbning i den urgamla folkfriheten. Den existerar lika bra, antingen den är -hämmad eller icke, antingen en större del af dess fordne försvarare äro underkufvade af Ryssland eller icke. Den uppstår alltid åter, om icke förr så åtminst ne på den yttersta dagen, och dermed kan man väl vara belåten. Hade 1809 års revolution, som enligt Svenska Tidningens uttryckliga förklaring icke gjorde ringaste rubbning 1 svenska folkets frihet, icke inträffat, så hade säkerligen denna fribet, jerlikt samma tidnings utsago, vid något avnat tillfälle, åter uppstätt från suv dvala och återfått sin gamla kraft, till och med om fransyska revolutionen aldrig egt rum. Möjligtvis hade ett och annat sekel förflutit innan friheten i så fall kommit ur sitt vhäramadev tillstånd, men detta hade gjort mindre till saken, så länge friheten icke var upphäfd eller utrotade. Hvad Svenska Tidningen menar med frihetens upphäfvande eller utrotande är svårt at fatta, ätminstone för osg som icke hafva den lyckan att vara invigda i det konservativa systemets kögre frimureri och hemliga diplomatiska språk, hvartill uttrycket: hämmad frihet otvifvelaktigt måste höra. Om en envåtdsregent beröfvar folket alla dess politiska rättigheter; nedtrycker det unrs ———— ——— -L