Aftonbladet – 19 oktober 1852, sida 1

envåldsmakt alltid förblifver oinkräktad. Förtro er till hans ailmaktlo Oaktadt de qval som plågade baronen, droos likväl hans blickar, såsom af en magnetisk kraft, att bana sig väg mellan den lilla öppningen, som sammetsgardinen lemnade. Flan såg en qvinnogestali, vid samma längd och lika smärt som IH-dvigs, vid konungens sida; han såg enhand, lika fin och späd som: hennes, hvila i hans; han sig uader slöjan, som ännu betäckte hennes ansigte, några lockar ringla ner, lika ljusa, lika rika och silxeslena som dem ban så ofta vaggat i sin hand och under hvilka han smugit så mången kyss på den rodnande kind de beskug-: gat. Med en röst, så mild och svävande, att hans hjerta bäfvade dervid, hörde han dessa ord: nErs majestäts höga och ädla känslor fatta de heliga och oupplösliga band, som naturen) sjelf knyter mellan en fader och dess barn.v! Ja, jag fattar och jag älskar dem! Men! denna slöja här! ... Ni har bortkastat den. från ert hjerta, hvarför skall den längre dölja denna blyga panna, denna fina kind, hvars rodnad ... Men hvad ser jag? Hvilken förtrollning har man här beredt? afbröt sig konungen, som nu först varsebief de små käör-. leksgudarne, som verkligen liknade bilder, i den orörliga ställning de iakttogo under den sömn som öfverraskat dem uuder deras väntan. Tillåt er konung och riddare! och Fredrik lyftade nu sjelf med egen konungslig hand slöjan från detta ansigte, som han brann af längtan att få betrakta. Med ett utrop af bestörtning ochvrede tog han ett steg tillbaka. i Äfven Joachim giorde en rörelse som var nära, att förråda den öfverraskning och förtjusning som bemöktigade sig honom, då grofvinnan Hessensteins aasigte visade sig under: slöjan. i Hennes ytterliga blekhet, hennes raatia,! vacklande hållning, och den snöbvita, tillbaka-, kastade slöjan, som föll öfver hennes axlar, gåfvo, vid den matta, magiska belysningen