Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 1

Nathanael kastade sig efter henne och lyckades att fatta hennes arm, då hon strax efter fallet åter blef synlig på vattenytan. Sanslös blef hon återförd till grefvinnans boning, der Nathanael också infann sig, så fort sig göra lät. Då Atanima omsider slog upp sina ögon, blef hon varse sin räddare sysselsatt omkring hennes bädd, och grefvinnan i en länstol vid hennes sida med-det bleka affallna ansigtet badadt af tårar; hon kände sina händer tryckas i hennes, och hörde utropet: Hon lefver! med en af glädje darrande röst sväfva öfver hennes läppar. Nu återkallade Atanima för sitt minnehvad som händt. Vid tankan derpå, och vid åsynen af alla de kärleksfulla omsorger för hvilka hon var ett mål, fattades hon af de mest sönderslitande samvetsqval, ryckte gina händer ur grefvinnans, satte dem för sitt ansigte och utropade: Hvarför fick jag icke dö? Hellre döden än er vredel Lugna dig, mitt barn! Dina sinnen äro upprörda, du vet icke hvad du säger. Jo, jag vet det; jag vet att mitt brott förtjenar ert hat, er afsky, er eviga förkas stelsel. sDitt brott? frågade grefvinnan med bes störtning. Ni känner det icke? Låt mig få dö innan ni lär känna det. Atanima brottslig? Nej, jag kan icke, jag vill icke tro det.s Se icke på mig med edra himmelskt milda ögon! Vänd detta bleka anlete från mig! Det är jag som bortblåst dess rosor, det är jag som tecknat det med lidandets färg. Hvar var mitt bjerta när jag kunde göra så illa? (Krossa mig med er vrede att jag må dö!n