Aftonbladet – 13 oktober 1852, sida 1

;Medlet verkar,, anmärkte Heinze lugnt. vMen han äter, han är densamme. Samma köld, samma likgiltighet — han kommer och han går, utan att skänka mig en blick som tolkar ömhet, Det är oerhördt! ;Kärlekens första tecken är fruktan att för råda sig.n vÄr det möjligt?... Nej! han älskar henne, alltid henne! Han kommer alla dagar, han synes bedröfvad, tankfull då han håller hennes puls, då han betraktar hennes mattighet. Skulle ni gäcka mig? ,Jag? Hvilken tankel Hvad skulle kunna föranleda mig dertill? Men säg mig hvad gör konungen?, sHvad bryr jag mig om konungen! Hur länge skall det ännu dröja innan han glömmer henne för mig?n Allt fordrar sin tid. Kärleken, liksom månen, tilloch aftager omärkligts ;Hos henne ör förändringen synbar, men hos honom:... sEmedan kärleken hos henne endast behöflan; dö; hos honom skall den ur sin död åter uppväxa. Det dubbla arbetet fordrar den dubbla tiden. Il Ni tröstar mig. Men han ser henne dagliIgen emellertid, och den man dagligen ser hinner man icke glömma.s Det bör ingalunda oroa er. En af hemi ligheterna i kärlekens väsende är den, att en t första åsyn förmår upptända dess låga, då en .Itusende gånger förnyad endast släcker den. .,!Förbida, håll er tystnad, och målet skall hinulnasla al Atanima lade fingret på sin mun. Godt! Tystnaden är det nödvändiga! Men konungen; fortfara hans besök lika flitigt, lika , omsorgsfullt? Synes han. varseblifva grefvinrinans förändring? ;Han skulle annars vara blind. Då han i